Tessa är sexton år och döende i leukemi. Hon har haft sjukdomen i fyra år men nu är hon såpass illa däran att hon inte längre går i skolan. Men sexton år är ingen bra ålder att dö - då har man börjat inse vad det ärman kommer att gå miste om och Tessa har påbörjat en lista över vad hon måste hinna med innan det är slut; överst på den står att bli av med oskulden men hon vill också köra bil, bryta mot lagen, testa droger och en hel del annat.
Detta må vara en tillrättalagd skildring av en resa mot döden men det finns en hel del som skaver ändå. Trots att Tessa lyckas genomföra många av punkterna hjälper de bara en bit på vägen. Det är ett helt liv hon vill hinna leva på några månader och hopplösheten ligger hela tiden på lur. Det är bara ett par saker jag tycker blir för mycket av det rosaskimrande slaget och de vägs delvis upp av att skildringen av familjerelationerna bitvis är så ickeromantiserade. Tessa kan göra lite som hon vill för att hon är döende och vet om det och utnyttjar det men hon får också skäll och förbud. Jag tycker om hennes pappa som älskar henne över allt och försöker hjälpa och skydda men som hon blir så trött på. För mig blir han mycket verklig, medan mamman är lika undanglidande för mig som hon varit för Tessa de senaste åren.
Och, ja, jag gråter. Det går inte att komma undan men jag känner mig inte på något sätt lurad - snarare hade jag känt så om jag inte gråtit. Skildringen av de sista minuterna skulle jag dock klara mig utan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar