När jag läste Åsa Ericsdotters debut Oskyld blev jag både imponerad och djupt berörd - den var så BRA! Även hennes andra bok Kräklek gav mig samma känsla men de senare har mest fått mig att tycka att hon skriver samma sak om och om igen: kvinna, olycklig kärlek, försök att fly känslorna genom att rent fysiskt ta sig någon annanstans. Samtidigt har hon en språk- och stilkänsla som få så vad ska jag gnälla för? Det är alltså omisskännligt Åsa Ericsdotter i såväl tematik som språk, även om hon denna gång använder sig av "normal" interpunktion.
Jaget är den andra kvinnan som lider, längtar och våndas medan den förstas graviditet framskrider. Men som sagt, det är inte vad som skildras utan hur som är poängen.
Och så är jag väldigt svag för hur språket får ta plats också i skildringen, som i Kristina Lugns Nattorienterarna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar