Utläst: Handlingen av Sara Mannheimer

Sara Mannheimers Handlingen har legat ett tag och väntat. Den har följt med i väskan men med ett mer lättläst alternativ för säkerhets skull. Ett litet motstånd och så lätt att då ta den enkla vägen. Men till sist tog jag itu med den och blev förvånad över hur lättläst den tedde sig.

En kvinna försöker bryta sig igenom sitt motstånd mot Litteraturen, den hon växt upp med men aldrig vågat närma sig. Ryggarna har vänt henne ryggen, eller om det är hon som har gjort det. Men nu ska detta ändras. Hon ska bilda sig, hon ska läsa, ta sig an, och det är många besvärjelser som ska till. Orden är heliga i övermått och ångesten finns där hela tiden. Biblioteket är ett tempel dit hon bara vågar sig efter vissa ritualer; men hela hemmet är fyllt av ritualer, hela livet. En älskad man finns också, och så två vid namn nämnda men annars vad all beskrivning gäller vaga invånare i huset. Vid något tillfälle tror jag att de är tonåriga barn, vid ett annat bara grannar. Till sist öppnar hon ändå en bok, och det blir Roland Barthes Litteraturens Nollpunkt, en nog så krävande början.

Det tar många månader att läsa denna första bok och under tiden hinner annat hända. Ett anslag om en läsecirkel öppnar för något nytt, liksom samtal med en av de utslagna på torget. Samtidigt vet jag inte om det är så mycket som förändras.

Ibland blir jag väldigt trött på den här kvinnan som byggt så många hinder kring litteraturen, som på något sätt inbillar sig vara nybörjare men ändå har det hela i sig sedan barnsben, som kan få ut något av den torra litteraurteoretiska texten, som kan recitera "The Waste Land" ur minnet. Ibland blir jag så väldigt trött på alla specifika benämningar i hemmet, alla dessa ord vägda på guldvåg. Det var lite samma sak jag kände när jag läste Reglerna och nu är jag ganska mätt. Samtidigt är det fascinerande med detta strikta och konsekventa sätt att skriva.