Eftersom norrmännens faiblesse för "påskekrim" via bokbloggarna(?) spridit sig till Sverige vill Lyran ha tre deckartips. Eftersom sjukdomarna avlöser varandra därhemma och fantasin är en motsatt funktion av tröttheten blir det inte några nyheter utan tre gamla favoriter.
Tio små negerpojkar var den första av Agatha Christies böcker jag läste och definitivt inte den sista, även om jag fortfarande har några av hennes deckare olästa - dock vet jag inte längre vilka. Ingen Miss Marple, ingen Hercule Poirot utan en ö mitt ute i ingenstans och tio personer som samtliga har något på sitt samvete. Och så börjar de dö, en efter en...
Även för Stieg Trenter väljer jag den första jag läste av hans böcker: Sturemordet. Min far rekommenderade den men jag tyckte att den var mer än lovligt seg så det gick nog en månad från det att jag påbörjade till dess att jag slutförde läsningen. På Sturebadet faller en manskropp ned genom ljusgårdens glastak, mitt framför Harry Friberg, fotografen som lyckas snubbla över mord och mysterier var han går, och ännu en mördarjakt tar sin början.
Slutligen tar jag en Maria Lang, men då inte den första jag läste av henne (det var Tragedi på en lantkyrkogård), utan Se döden på dig väntar. Eftersom opera är en ännu större passion än litteratur för mig är det underbart när jag kan få båda två på samma gång. Maria Lang är generös och droppar operacitat mest överallt och låter en operasångerska ha en skapligt framträdande roll - som inblandad i själva fallet ibland och som Christer Wijks hustru i ett stort antal böcker. Dessutom har hon skrivit ett par stycken som utspelar sig helt i operamiljö och Se döden på dig väntar är en av dem. Operan ska sätta upp Mozarts Così fan tutte på Drottningholmsteatern och naturligtvis är det invecklade och halvt avvecklade relationer bland de medverkande, något som kulminerar i ett mord.
I helgen skrev Carina Burman i DN om att man bör vara medveten om att Maria Langs böcker skrevs i en annan tid där såväl kvinnosyn som synen på "utlänningar" var en annan och att det vi nu ser som ett sätt att karakterisera osympatiska personer då mest var lustigt. Detta får nog sägas gälla för samtliga mina exempel här men man behöver inte sympatisera med personernas/författarnas/tidens åsikter i alla frågor för att kunna ha ganska trevligt.
Uppdatering: Förresten, vid närmare eftertanke undrar jag om jag inte läste Maria Langs ungdomsbok Hjälp mig, Katja! innan jag läste Tragedi på en lantkyrkogård.
1 kommentar:
Ohh, vilken nostalgitripp! När jag som ung började ge mig på deckare var det just de där jag läste, förutom Ed McBain, tack för påminnelsen!
Skicka en kommentar