Det finns bilderböcker jag ännu inte tar fram åt fyraåringen, böcker som ligger på vänt så länge, och dit hör Andrejs längtan av Barbro Lindgren. Av någon anledning har jag hunnit samla på mig flera exemplar så när svärfar funderar på den som fyraårspresent får han veta att vi redan har tre stycken. Jag har inte läst den men ändå dragit slutsatsen att den inte passar riktigt än men då gör jag det och det är nästan outhärdligt. Det är två små gatubarn i S:t Petersburg, den något äldre Andrej och den yngre Vova, på jakt efter Andrejs mamma, mamman han drömmer om och längtar efter, mamman som är allt man kan önska sig. De går och går i gråhet och kyla och till sist finner de henne. Äntligen är de framme, i glädjen, kärleken, sommaren och värmen.
Det låter väl inte så hemskt men det outhärdliga är den vuxna läsningen - nej, de kommer inte fram till mamman, i alla fall inte med livet i behåll. Det är som i Bröderna Lejonhjärta. Och mina ögon tåras när jag kommer till slutet. Faktiskt är det så, att när jag tänker på boken tåras mina ögon. En enda tanke räcker.
Det är inte han som är för liten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar