söndag 8 december 2013

Utläst: Kroppspanik av Julia Skott

För ett par år sedan följde jag Julia Skotts blogg Kroppsbilder, där hon publicerade bilder som människor skickat in för att visa att längd, vikt och BMI kanske inte säger så mycket om oss. Jag tyckte om initiativet och alla positiva kommentarer som fanns där - för alla fick sin beskärda del av uppskattning, särskilt mycket fick de som nämnde hur illa de tyckte om sina kroppar. Tillkomsten av boken Kroppspanik har jag också kunnat följa så smått på Internet och jag har även läst ett par fantastiska recensioner av den - Fiktiviteter-Helenas blev t.o.m. en av finalisterna i Forma Books Blog Award, medan Helena Dahlgrens fick nöja sig med bl.a. min nominering.

Det är en bok som det är svårt att inte förhålla sig väldigt personligt till, eftersom den handlar om kroppar, synen på kroppar, våra egna och andras. Den handlar om fördomar och ideal och det är ytterst få som inte påverkas av dessa på ett eller annat sätt, ytterst få som inte mer eller mindre medvetet måste navigera runt dessa kroppsbilder dagligen. Den tycks beröra väldigt men också på sätt och vis kräva att man redovisar något om och av sig själv innan man skärskådar den. Det är så laddat det här med kropp och vikt, så infekterat. Vem har tolkningsföreträdet? Vem har egentligen rätt att uttala sig överhuvudtaget?

Julia Skott redogör för myter och vedertagna sanningar kring vikt och BMI; att övervikt i sig inte behöver innebära ohälsa, att BMI-skalan inte alls används som det är tänkt, hur sjukvårdens fokus på övervikt kan leda till att resurser läggs på helt fel saker, hur bantningsindustrin tjänar pengar på samma förlorade kilon flera gånger om, hur ett i grunden ätstört beteende gradvis har normaliserats. Det är en viktig bok, en angelägen bok, vilket inte bara de ovan nämnda bloggrecensionerna vittnar om och ändå lämnar den mig märkligt kall. Kanhända för att jag på vissa sätt tillhör målgruppen, på andra inte alls.

För även om Julia Skott säger sig vilja ge alla sorters kroppar en sorts upprättelse och likaberättigande är det ändå den överviktiga kroppen som tas i försvar. Det är myterna om de överviktiga som punkteras och undersökningarna som visar att övervikt inte är ohälsosamt, eller t.o.m. kan vara hälsosamt i sig, som poängteras. Det är naturligtvis den positionen hon måste inta, det är där hon själv befinner sig och det är den kroppen som är hårdast kritiserad och drabbad av fördomar. Jag kan skriva under på mycket av den kritik hon framför men jag kommer inte ifrån att jag känner mig som en utomstående.

För ögonblicket är jag den de som det känns som om den här boken riktar sig till borde hata. Jag ligger i undre skiktet av normalspannet vad gäller BMI och jag äter godis som om det inte fanns någon morgondag - eller snarare, jag äter väldigt mycket mer godis och mindre ordentlig mat än jag borde. När jag var överviktig var det för att mitt ätande var åt helvete och dessutom rejält tilltaget, nu är det bara åt helvete. Min ringa kondition och styrka beror enbart på att fem års barnvagnspromenerande och bärande av motvilliga barn till sist sätter någon sorts spår men jag är snedbelastad och antagligen sliten på helt fel sätt men det syns inte. Och ändå tycker jag att jag är för tjock och skulle vilja väga sisådär fem kilo mindre (och där platsade jag ändå i målgruppen). Man skulle också kunna säga att jag är den som är bokens förlorare, den, vars eftertraktansvärda tillstånd mycket väl kan vara en chimär och även på andra grunder värt att putta ned från piedestalen. Det är inte något problem för mig, jag vet mycket väl att mitt sätt att leva är ohälsosamt.

När en del av identifikationsmomentet uteblir och när det dessutom råkar vara så att jag är väldigt välinformerad på det här området blir läsningen tyvärr inte den aha-upplevelse andra fått. För mig innehåller egentligen inte Kroppspanik några nyheter, möjligen att det verkar vara ännu mer hopplöst än jag trodde att banta. Faktum är, att ibland blir jag förvånad över vad det är man förväntas bli förvånad över. Välinformerad och desillusionerad, kanske.

Julia Skott är som bäst när hon är arg, riktigt arg, som på företagen som tjänar enorma summor på vår osäkerhet och våra försök att nå den ideala vikten. Särskilt som vissa av dessa företag kan tjäna pengar på de förlorade kilona många gånger om, då de har en tendens att komma tillbaka, igen och igen och lättare för varje gång. Eller på idén om att det i konceptet att gifta sig för en kvinna ingår att man ska gå ned i vikt inför bröllopet, att man inte kan duga som man är den dagen. Och egentligen det som är värst av allt: hur normaliserat ett i grunden ätstört beteende blivit, hur det som egentligen är helt galet är vad som applåderas både i media och i fikarum och lunchmatsalar.

Jag har redan låtit ganska negativ men det handlar egentligen bara om mina förväntningar på boken och på att jag är såpass påläst - nu kommer det jag faktiskt vill kritisera. Julia Skott säger sig vilja ge alla kroppar ett likaberättigande och kritiserar synen på olika sorters övervikt som mer eller mindre "godkänd" men samtidigt finns det en hel del av det även i boken. Övervikt i sig behöver inte innebära ohälsa, men den kan vara en indikation på det och även i Julia Skotts värld tycks det vara fult att vara ohälsosam, även om det samtidigt sveps in i formuleringar om att ta hand om sin kropp genom att motionera o.s.v. Det är absolut inte enkelt men det känns ändå som om det är många som fortfarande lämnas i sticket här - de som både är överviktiga och lever ett ohälsosamt liv. Det finns villkor som måste vara uppfyllda för att ens kropp ska vara OK även här och det tycker jag är tråkigt.

Det är inte en bok jag skulle sätta i handen på en person med allvarliga ätstörningar - det finns alldeles för många formuleringar som går att använda på alldeles fel sätt och denna kategori läsare är oftast väldigt insatta i dessa saker, även om deras beteende tyder på motsatsen; teori och praktik är milsvitt skilda. Däremot tror jag att den är alldeles utmärkt för kvinnor som är allmänt missnöjda med sig själva för att de tangerar den där överviktsgränsen. Men nu, när det känns som om de flesta av oss befinner oss någonstans inom ätstörningsspektrat är det faktiskt svårt att veta vilka de ideala läsarna är.

Inga kommentarer: