Själamakerskan av Michela Murgia är jag ganska säker på att jag inte läst om jag inte läst flera positiva bloggrecensioner. Detsamma gäller för Marlene van Niekerks Agaat men där den senare var svårgenomtränglig men mångfalt värd besväret var den förra lättläst men tyvärr stannade den lite för ofta innan det blev riktigt, riktigt bra.
Upplägget är ju fantastiskt: på Sardinien har man ett "system" där barnlösa familjer halvt adopterar fattiga barn. Dessa barn kallas själabarn och får på så sätt två familjer (det står mest om mödrar och systrar men det borde vara för att förhållandena är så i just det här fallet). Det är så den sexåriga Maria, yngsta barnet i en fattig familj, kommer till en välsituerad ensamstående äldre kvinna, Tzia Bonaria Urrai. Denna visar sig vara samhällets själamakerska, en kvinna som utför en sorts dödshjälp i olika situationer, vilket förklarar en del märkliga händelser i Marias barndom.
Början är också väldigt bra, med underbara formuleringar kring själabarnen men också själamakerskan, men sedan tycker jag inte att man kommer någon vart. Det är dramatiska händelser som kastar omkull tillvaron för Maria men för mig stannar de på ytan. Jag hade önskat något mer, men vet inte exakt vad. Det faktum att den som tar liv inte kunnat ge liv skulle kunna få ett stort utrymme men så är inte fallet här. Det är som om man bjuds in till frågeställningar kring liv och död och makten över dem, lojalitet, kärlek, svek, blodsband och band som tvinnats av något annat men så snart något nästan formulerats tar texten ett steg tillbaka, väjer. Det kanske inte behöver vara mer än så men samtidigt känns anspråken höga och jag blir besviken.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar