Det är något visst med Linn Ullmanns böcker. Jag älskar dem inte, har bara läst dem en gång vardera och aldrig blivit riktigt lika entusiastisk som alla andra, och ändå håller jag dem mycket högt och betraktar henne som en mycket skicklig författare. Baksidestexten var dock inte helt lockande och under läsningen blev jag alltmer missnöjd med den. Hallå, det som beskrivs som ett nu inträder först efter kanske halva boken och fokus ligger någon helt annanstans än det som antyds.
Det börjar med att man återfinner Mille, barnflickan som försvann en sommarnatt för ett par år sedan. Det värsta vet man redan, så är det avklarat. Och sedan börjar det med den där dagen, den förfärliga dagen då allt kulminerade i försvinnandet och vad har med vad att göra egentligen och spelar det någon roll?
Ett äktenskap i kris, då och nu, en författare med skrivkramp som inte kan slutföra, knappt ens påbörja, sista delen i sin storslagna millenietriologi. Han har fått flera förskott men hans fru, som driver ett par restauranger, tycker ändå att han borde bidra mer ekonomiskt till hushållet. Och emotionellt, med tanke på att trohet inte är hans starkaste sida. Hans svärmor, som efter tjugo år som nykter alkoholist börjar dricka igen - på sin födelsedag - och påbörjar en färd utför, en färd som kanske hade sett likadan ut utan det där första glaset. Och så barnen som klämdes och kläms i nuet och dået och det förflutna, allra mest i det förflutna för det fanns en tid före det där sista glaset och det finns minnen man skulle göra allt för att förtränga och ändå går det inte.
Det är välbekant men ändå annorlunda, det är skärpa där det annars kan var suddigt, och oskarpt där fokus brukar ligga. Det är mycket jag medan jag läser skulle vilja veta mer om men en del av mina tankar går också åt till den där baksidestexten. Visst, det som står där stämmer men det är ändå alldeles fel. Och jag älskar den inte men tycker ändå att det är en mycket bra bok och att Linn Ullmann är en mycket skicklig författare. Men helst skulle jag vilja att det brände till lite mer i mig. Kanske är det det faktum att det är så svårt att känna verklig sympati för någon av bokens huvudpersoner som gör det?
lördag 13 oktober 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar