Utläst. Uppror i skärt och svart av Beata Arnborg

Jag tycker att jag har ganska många böcker av Kerstin Thorvall i mina hyllor och när jag räknar får jag dem till 18 stycken i fyra olika kategorier (skönlitteratur för vuxna, bilderböcker, barn- och ungdomsböcker samt jungrfuspeglar). Ändå är det bara en liten del av alla böcker hon givit ut - enligt förteckningen i Beata Arnborgs biografi Uppror i skärt och svart rör det sig om över sextio titlar - vissa år gav hon ut fyra stycken.

Om man har läst trilogin som inleds med När man skjuter arbetare vet man redan en hel del om Kerstin Thorvall. Har man dessutom läst Nödvändigheten i att dansa och Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig vet man ännu mer. Har man gjort misstaget att läsa Dagarna med Kerstin har den bild man gjort sig fått sig en rejäl törn men man är kanske bättre rustad för att läsa en komplett biografi om denna ytterst besvärliga och obekväma men också ytterst produktiva och begåvade kvinna.

Nej, hon hade det inte lätt och hon gjorde det inte lätt för sig. Med en far som behövde upprepad psykiatrisk vård och en mor som var livrädd för vad dottern skulle ha ärvt från honom blev barndomen en sorts gungfly och ungdomen ett annat. Först som vuxen sparkade hon bakut och gjorde uppror - på gott och ont, mot allt och alla, mer eller mindre medvetet. Så mycket dåligtmående som inte hade någonstans att ta vägen, som ledde till flykt och svek om och om igen - och till krönikor, artikelserier och böcker där så många kunde känna igen sig. Hon skrev om allt det förbjudna långt innan någon annan vågade och banade väg för så många.

Beata Arnborg skriver med sympati för Kerstin Thorvall men också för hennes mor, hennes män, hennes barn. Det känns som om det är mycket nära en objektiv skildring, även om det aldrig kan bli det, och biografen håller sig själv utanför, utom vid något enstaka tillfälle. En kronologisk resa genom detta liv, där så mycket redan blivit litteratur för egen hand och det som förvånar är just produktiviteten och mångsidigheten. Det som borde ha varit så svårt att åstadkomma men som väl var räddningen.

Ständigt jagad, av egna demoner eller kravet på att försörja sig och familjen. Ord, ord, ord och bilder. Omstarter, nystarter, letandet, sökandet efter platser och sammanhang att känna sig hemma i, längtan efter att bli mött, sedd, förstådd. Ständigt för mycket, ständigt lite på tvärs mot hur man borde vara, borde göra. Aldrig på sin plats i ramen. Och erkänd för det hon uträttat först när det nästan var för sent.

Så ytterst ickelagom. Och just därför så läsvärd och minnesvärd.