Utläst: Det allra viktigaste av Suzanne Osten

Det allra viktigaste var en pjäs som gavs på Unga Klara 2003. Den var lång och spretig och spelplats och publik förflyttades upprepade gånger, med promenad genom verkstad och smink(?) som en naturlig del. Det var mycket av allt men jag blev ändå inte lika berörd och uppslukad som av Besvärliga människor, en annan lång och spretig pjäs som spelades 1999. Jag minns det som att jag såg den tre-fyra gånger men efter att ha konsulterat mina anteckningar ser jag att det bara var två (samt filmen). Det var en pjäs jag älskade och hade kunnat bosätta mig i. De besvärliga människorna som förstörde för sig själva och för andra, som var svåra och jobbiga och hysteriskt roliga. jag svävade därifrån, i total motsats mot hur jag egentligen mådde.

Nåväl, det där är för att befästa att för mig är Unga Klara något viktigt och Suzanne Osten något exceptionellt. Tyvärr tappade jag helt kontakten med teatern för ett antal år sedan - när jag knappt hann se något alls blev all sådan tid lagd på opera och även teaterdebatten har gått mig förbi. Jag såg inte en enda pjäs på Dramaten under Marie-Louise Ekmans chefsskap och turerna kring Unga Klaras nedläggning och återuppståndelse har jag bara vaga aningar om.

Det är delar av dessa turer och hur livet gestaltade sig för Suzanne Osten under åren då det var som mest turbulent man får läsa om i boken Det allra viktigaste, enligt vad det står hennes dagbok under perioden. Det handlar om kampen för teaterns överlevnad men också om livet vid sidan av teatern, även om detta liv ändå hela tiden försiggår i teaterns närhet. Om mängder av sedda föreställningar och filmer, möten med människor och problemen med kattvakter. Det är högt och lågt och får mig att vilja googla saker precis hela tiden. Det är en hel del åldersrelaterade krämpor och än mer ilska, en matsked skvaller och väldigt mycket moment 22.

Och trots ilskan, trots svek och det förnedrande att bli utmanövrerad från sin teater, samtidigt som man hyllas för det unika i sin gärning mest överallt, blir jag lite glad av att läsa den här boken. Den där meningen som finns där, i teatern, i kulturen. Det allra viktigaste.