fredag 6 september 2013

Utläst: The Stars in the Bright Sky av Alan Warner

I somras läste jag om The Sopranos av Alan Warner och när jag var inne på The English Bookshop för ett par veckor sedan stod fortsättningen The Stars in the Bright Sky där och titta uppfordrande på mig.

Det har gått några år sedan det där dygnet då The Sopranos utspelar sig och flickornas liv har förändrats radikalt. De har blivit vuxna - ett par stycken arbetar, ett par studerar vid olika universitet. De har glidit ifrån varandra och förenats i nya konstellationer men nu har de samlats på Gatwickflygplatsen för att åka på en sistaminutenresa någonstans och är snabbt tillbaka i det gamla. En person har dock tillkommit: Fionnulas vän Ava, en underskön och stenrik dark horse. Det är långa diskussioner om vart man ska åka och varför och varför inte, det är barbesök efter barbesök och en rejäl fördröjning av resan, det är skitsnack såväl bakom ryggen som rakt fram och jag håller på att bli galen av att befinna mig i gängets närhet, men samtidigt glimtar det till av något helt annat.

För de finns ju där fortfarande, bråddjupen som anas här och där, gömda mellan listor över vem som dricker vad och Mandas härjande med allt och alla (Manda, som alla älskar att hata men samtidigt aldrig kan lämna utanför, Manda, som lyckas vara den mest egocentrerade och samtidigt generösa av dem, Manda, vars hätska utfall gör mig alldeles matt men som också får mig att skratta). Det finns så mycket sorg och frustration och värme och kärlek att det håller på att svämma över men hela tiden med cynisk jargong, slanguttryck och torra understatements som balanserar upp det som annars skulle kunna bli väldigt sentimentalt.

Eftersom det inte är så länge sedan jag läste The Sopranos har jag inte så stora problem att komma in i språket och jargongen, som, trots att det hela tiden är lite för mycket, ändå känns på pricken. Det är sådana de är, lite för mycket, i alla fall vissa av dem, och så den som är väldigt mycket för mycket.

Jag, som blir oerhört stressad av andras stress, har en del problem med en del av handlingen, och det är på vippen att jag bläddrar framåt för att få se hur det går. Det är inte spännande som en deckare eller thriller, men det är tillräckligt med spänning och anspänning för mig, det är nagelbitandelockande i dess värsta form. Så det är en på sätt och vis ganska obehaglig läsupplevelse förklädd i något lätt och ytligt. Och ändå hoppas jag nästan att Alan Warner ska återvända till sitt tjejgäng ännu en gång. För fortfarande vill jag veta hur det ska gå för dem.

Inga kommentarer: