Jag erkänner. Det var omslagsbilden av två unga kvinnor i 20-talsklänningar och det faktum att huvudpersonen spelar piano som fick mig att vilja läsa Ida Simons mycket självbiografiska roman Timmen före midnatt men bortsett från blandade superlativer från annat håll var min uppfattning om boken ganska vag. Tyvärr är den vag även efter läsning. Men omslagsfotografiet är ljuvligt.
Det är 1920-tal i Nederländerna och ekonomin är i gungning. I gungning är också Gittels judiska familj - gång efter annan tar modern med sig dottern till sitt föräldrahem i Antwerpen och där tillbringar de en tid av besök hos släktingar och vänner, innan de återvänder hem. I Antwerpen finner Gittel en vän i den betydligt äldre Lucie och blir en särskild gäst i dennas hem - hon får spela på en Steinwayflygel och konversera fadern bankmannen men även detta har ett slut - eller flera.
Jag uppskattar skildringar av överklass i svunna tider, överklass vars överflöd också svunnit och där man befinner sig i ett märkligt ingenmansland av förlegade vanor. Jag tycker om hur allt det vackra och dyrbara bryts mot något annat, även om det samtidigt är en hemsk situation för de inblandade, eftersom det blir ett så intressant spel mellan människor. På sätt och vis är det synd att detta är en så självbiografisk roman, för om det vore ren skönlitteratur slapp jag dåligt samvete över denna känsla.
Ibland är den trettonåriga Gittel nästan besvärande naiv men hennes liv är så skyddat, den judiska enklaven så allomfattande och plötsligt börjar hennes liv och uppfattning om världen utsättas för såväl vuxenvärldens dubbeltydigheter som de yttre ekonomiska realiteterna.
Tyvärr har jag ändå svårt att riktigt engagera mig i såväl Gittel som de övriga personerna. Det är något flyktigt över dem, som vore de bortbleknande fotografier. Kanhända är det precis det som är meningen, ögonblicksbilder ur en svunnen tid, en tid som ännu var relativt oskyldig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar