Little Bee av Chris Cleave är en bok som jag tror att jag hade missat om jag inte läst ett antal positiva och mycket positiva bloggrecensioner av den. Just nu känns det dock som om jag och en del av dem vars smak jag brukar dela inte är riktigt överens - jag känner sällan den där entusiasmen de ger uttryck för.
En ung kvinna, Little Bee, släpps ut efter två år på en flyktingförläggning i England. Hon har använt tiden till att lära sig tala riktigt fin engelska, eftersom man döms antingen på sitt språk eller sitt utseende och utseendet mest leder en i fördärvet, och att fundera ut olika sätt att ta livet av sig på i alla möjliga och omöjliga situationer. Det i princip enda hon har med sig från sitt hemland är ett körkort som tillhör en engelsk man.
Sarah O´Rourke har just blivit änka och försöker balansera på gungflyt av sorg och ickesorg, arbetet på damtidningen, tillvaron med sonen som tror att han är Batman, förhållandet med och till mannen hon varit otrogen med i flera år. För att få någon sorts ro och ordning måste hon ta itu med det som hände på stranden i Nigeria den där dagen då hon och hennes man mötte Little Bee.
Jag vet inte men det känns fel. Feel good av riktigt hemska händelser? Boken beskrivs som humoristisk, gripande, varm men jag känner mest... obehag. Jag får inte ihop tankar och känslor hos personerna med det de har gått igenom. Det låter som om jag vill vada i dy och trauma men allt (OK, inte riktigt allt) är lite för enkelt, lite för lättlöst. Det snuddar vid något och sedan vidare och bort men inte på ett sätt som känns som förträngning för överlevnad utan mer för att olyckan är en fin fond att berätta mot. Det är fint med godhet, altruistiska handlingar, tafatta försök till räddning men det är ett fint som sätter sig i halsen. Det är något vagt och ljummet över det mesta, också det som borde få bränna till. Sarah är avtrubbad och det är Little Bee också men måste verkligen berättelsen vara det också?
Tyvärr, jag tror inte på det här, oavsett hur många som älskar det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar