Vartannat kapitel i Muriel Barberys debutroman Smaken är en betraktelse över ett livsmedel eller en maträtt, omständigheterna då den
avnjöts och associationerna den ger. Vartannat kapitel är i stället andras tankar om
matkritikern – fru och barn, älskarinnor, elever, portvakten, en tiggare… Alla
har de något att säga eller tänka om den döende mannen. Mestadels är det
negativt men samtidigt har han för de flesta av dem förblivit ett centrum i
tillvaron oavsett detta. Någon man alltid måste förhålla sig till, som det är
med en närstående.
Matkapitlen är
oerhört sinnliga, hur känns det egentligen när man tuggar på en bit bröd, på vilket sätt får man bäst den effekt man önskar av en klunk whisky? Det
är smaker och texturer, ibland nästan äckelframkallande detaljerat, mestadels så att man själv känner lukter och smaker när man läser.
Så får man följa Pierre Arthens nästan från vaggan till graven via de smaker som etsat sig fast och det visar sig vara mot det enklare han strävar. Hyllningen till bordets njutningar uppehåller sig inte alls så mycket vid hans värv som i hans pauser från det.
Huset och portvakten är de samma som i den sex år senare utgivna Igelkottens elegans, som jag läste för nästan precis ett år sedan och tyckte mycket om, bortsett från en liten detalj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar