Utläst: The Woman in Black av Susan Hill

Återigen en bok som tokhyllats av Helena Dahlgren. Återigen en utflykt in i skräck/spökhistorieland för min del. Det handlar om The Woman in Black av Susan Hill, en genuin spökhistoria som utspelar sig i en något diffus dåtid i ett mycket avlägset England.

En ung advokat skickas av sin chef från London till en avlägsen liten ort där en av firmans klienter ska begravas. Dels ska han övervara begravningen, dels ska han sortera en del papper i den framlidnas hus, Eel March House, som ligger ensamt på en udde eller halvö som skärs av från fastlandet med tidvattnet. Naturligtvis är de som bor i den närmaste staden synnerligen förtegna men tydligt motvilliga när såväl den avlidna som hennes hus kommer på tal, även om de kommer med små antydningar och närmast försöker få honom att hålla sig borta från huset och något liknande har funnits även hos hans chef, så de onda aningarna finns där så gott som från början. När hon så dyker upp på begravningen, kvinnan i svart, hon som utstrålar ondska och hat, är det nästan en lättnad ändå, nu börjar det.

Jag är mörkrädd och aktar mig därför lite för att läsa sådant här på kvällarna,särskilt om jag ska vara ensam hemma med barnen - samtidig är jag mindre rädd när jag är med dem än när jag är helt ensam. Alltså läste jag den till största delen på dagtid, på tåg- och bussresor, vilket i efterhand känns som lite slöseri med stämning och atmosfär. I dagsljuset blev jag aldrig särskilt rädd, fick inte ens de där skrämselkrypningarna. Däremot blev jag sorgsen, beklämd och drabbad. För det är något synnerligen sorgligt som gör så att de döda inte kan vila lugnt i sina gravar, och stark sorg kan också ta sig uttryck i missunnsamhet och i förlängningen värre än så. Och det är kanske inte heller så att man måste bli särskilt skrämd, det räcker gott att få befinna sig där ute i det märkliga landskapet där dimman drar in, den där dimman som är mer som en levande gestalt än många andra, se ut genom fönstren, flytta dammiga papper och gå uppför gamla trappor mot något okänt.

Nu när jag skriver funderar jag faktiskt på om den inte skulle vinna på en omläsning i lite mer mysryslig miljö.