Utläst: Dagar utan hunger av Delphine de Vigan

Dagar utan hunger av Delphine de Vigan gavs först ut under pseudonym, kanske för att det den behandlade då ännu låg lite för nära i tiden, eftersom det, som så ofta när det gäller denna problematik, handlar om en roman med självbiografisk bakgrund.

Laure är 19 år gammal och inte särskilt många hjärtslag från döden. Svälten har tagit henne till den yttersta gränsen, kölden går genom märg och ben, själ och hjärta, allra längst ut i fingertopparna när en skicklig läkare får henne att lägga in sig på sjukhus. Under några månader äter hon mat som serveras från en vagn parallellt med sondmatning med näringslösning och kämpar för sitt liv, när det nu äntligen finns någon som vill och kan kämpa med henne. Hon äter och gråter och tänker.

Ätstörningsskildringar är något av en specialitet för mig. Jag läser kanske inte längre allt som ges ut; det börjar bli så mycket, men nog har jag läst det mesta. Och sett det mesta. För jag känner och har känt så många av dem, anorektikerna, bulimikerna, fågelflickorna, fjärilsflickorna. Varje bok som har ett inslag av ätstörningar läser jag med dem bredvid mig. Varje skildring reflekteras mot dem alla och varje bedömning sker i ljuset av dem, eller i deras smala skuggor.

Dagar utan hunger är annorlunda, närapå unik, skulle jag vilja påstå. För en gångs skull har vi en anorektiker som knappt protesterar alls, vars ångest nästan bara nämns som refererad i ett samtal, som inte tar till några av alla de tusen knep som finns förrän hennes tillstånd förbättrats avsevärt. Kanhända beror det på att hon förstår hur illa det är, kanhända är skildringen ännu mer av en besvärjelse än vad man först tror. Det kanske inte alls var så här det var, utan så hon skulle ha önskat att det var. För mig är det märkligt med denna avsaknad av... kamp.

Jag har sett den rekommenderas som läsning för att förstå vad en anorektiker går igenom men jag kan inte hjälpa att jag tycker att det känns som något tillrättalagt, något för vuxna nybörjare som inte behöver komma nära. Ett välstädat lidande, bortsett från det som väl är grunden till sjukdomen, grunden till rädslan för vuxenblivandet. Där finns smutsen och det fula, där finns det andra känslor också. Men det blir också en aning för enkelt. Jag tror inte på de enkla förklaringarna på det här området. Jag tror inte på balansen och jag tror knappt på den idealiserade läkaren. Men faktiskt, honom måste jag nog tro på för jag har träffat en svensk kollega till honom. Jag har också sett distansen och det språkligt avskalade och krassa beskrivas som typiskt för anorektiker och att man måste anstränga sig för att förstå Laure på samma sätt som man måste antränga sig för att förstå en verklig anorektiker men för mig brukar det aldrig vara så. Laure är en fågelflicka av en annan art än de jag känner.

Som alltid finns den där aspekten - hur farlig är den här boken för den som befinner sig i eller på väg in i en ätstörning? Det finns siffror ja, men eftersom vägen viktmässigt är uppåt och inte nedåt, försvinner något av den dramaturgiska triggereffekten. Det är också ytterst lite av manual; finns bara ett par mycket enkla och helt självklara "knep" så jag skulle säga att den är förhållandevis harmlös, om man nu kan säga så.