Utläst: Skitigt vackert mörker: Om Mare Kandre av Mattias Fyhr

Hösten för tjugo år sedan började jag på gymnasiet och nästan omedelbart fann jag en bästis. Hon hade hennafärgat hår, runda glasögon och läste Karin Boye. Och så läste hon Mare Kandres Aliide, Aliide. Nu minns jag inte om jag lånade hennes exemplar eller om jag gick till biblioteket men jag läste också Aliide, Aliide och även om jag inte var fullt så begeistrad som hon tyckte jag att den var bra, och insåg att Mare Kandre var någon man borde läsa. Så det gjorde jag. Jag har läst alla hennes böcker men aldrig läst om dem  och min favorit var Djävulen och Gud.

Mitt ex läste också Karin Boye och Mare Kandre; den senare tror jag att han svärmade en del för och de brevväxlade en kort tid. Min bild av henne är alltså lite utfylld med annat än den som förmedlats av tidningsintervjuer, recensioner och K Specialprogrammet som sändes för tre-fyra år sedan.

Mattias Fyhr har länge varit ett namn jag känt till; jag studerade litteraturvetenskap vid Stockholms universitet medan han var doktorand där, eventuellt har han lett ett par av mina seminarier. En väninna har också skrivit ett kapitel i en antologi han var redaktör för men jag har aldrig tidigare läst något han skrivit.

Och varför inleder jag på det här viset? För att spela med öppna kort. Jag ska nämligen kritisera en bok som innehåller en mängd friskriverier från kritik, där vissa typer av invändningar redan underminerats. Försåtligt? Ja visst.

Medan Mattias Fyhr arbetade med sin avhandling De mörka labyrinterna: gotiken i litteratur, film, musik och rollspel blev han introducerad för Mare Kandre. De började mailväxla, han läste hennes böcker, insåg att hennes verk kunde passa in i hans avhandling och så blev de vänner. Efter hennes för tidiga död påbörjade han sin biografi Skitigt vackert mörker: Om Mare Kandre, för att sortera minnen, bearbeta sorgen men också för att kritisera den bild av henne som presenterats i svenska media. Boken bygger på fakta i form av mail, nedtecknade telefonsamtal, anteckningar efter möten och en inspelad intervju, eftersom Fyhr eftersträvar att ge en så sann bild som möjligt av Mare Kandre.

Och det är den där sanningen som lägger krokben för det hela. Det finns inte en objektiv sanning på det sättet - det här är Mattias Fyhrs sanning om Mare Kandre där de som inte har samma syn på hennes författarskap kritiseras ganska hårt och försvaret av såväl hennes storhet som biografins berättigande i denna form blir till något nästan krampartat. Alla dessa pratiga mail som redovisas i sin helhet med felslag och annat intakt och kommenteras. Ja, de var vänner. Ja, Mare Kandre var mycket förtjust i skräckfilm. Ja, hon var rejält beläst. Ja, hon inspirerades av det hon såg och läste och fann inte allt genom någon sorts gudomlig inspiration. Men det räcker inte, för att citera min gamla svensklärarinna. Det räcker för ett kapitel men inte för en hel bok.

Det försåtliga är att det är svårt att kritisera en biograf för att närmast parasitera på sitt objekt när detta diskuteras i biografin, när det citeras en recension där recensenten förringat en biografi och tolkningen är att det handlar om avundsjuka hos recensenten, när det upprepas att Mare Kandres föräldrar givit inte bara sitt godkännande utan också sin välsignelse. För i högre grad än det är en bok om Mare Kandre är det en bok om Mattias Fyhr i förhållande till Mare Kandre. Han tar så stor plats att jag blir trött på honom och börjar tänka elaka tankar om att litteraturvetare är misslyckade författare (jag misslyckades även som litteraturvetare, vad gör det mig till?), som ingenting hellre vill än få lite av den dyrkades glans och glitter. Som "jag kände Mare Kandre, alltså finns jag".

Men om man känner att man bara måste veta lite mer om Mare Kandre är det klart att man ska läsa den här boken. Annars är det helt OK att inte grotta ned sig i författares liv utan lägga tiden på deras böcker.