Utläst: Som Zlatan fast bättre av Niclas Christoffer

I våras vann jag Som Zlatan fast bättre av Niclas Christoffer i en av Bokhoras torsdagsutlottningar. Trots att det är en snabbläst liten sak på knappt 160 sidor har jag inte kommit mig för med att läsa den förrän nu. Kanske för att jag slagit upp den på ett par ställen och känt ett litet "nja". Kanske för att jag skulle vara mer nyfiken på en ätstörningsskildring som inte är skriven av någon med sådana erfarenheter. Å andra sidan - just nu kan jag inte komma på en enda sådan skildring med en manlig huvudperson (jag tror att jag läst en men det är bara ett vagt minne, nu känns det som om den insatthet jag hävdat krackelerar en aning).

När Simon är åtta år gammal drömmer han om att bli som Zlatan - fast bättre. Åtta år senare är livet ganska tufft - hans mamma har avlidit ganska nyligen och den reducerade familjen flyttar långt bort, till Malmö, där han börjar på ett fotbollsgymnasium. Nytt liv, nya vänner, långt till den trygga farmodern och distansförhållande med flickvännen - det är som upplagt för att små kommentarer om att vara i form, klasskamraternas magrutor och ett välment "gå ned ett par kilo" ska fastna. Hårt.

Ibland tycker jag att Niclas Christoffer brer på för mycket och slänger in för många möjliga förklaringar, trots att jag när det gäller Delphine de Vigans bok kritiserade förenklingen i vad som kändes som en enda orsak. Det är så mycket som blivit uppochnedvänt i Simons liv och därtill kommer elitsatsningen och kroppsfokus på skolan samt funderingar kring egen men framför allt andras sexualitet. Det är mycket med extra allt som ska in på de där futtiga sidorna.

Och ändå lyckas han ganska bra. Det finns ett par scener som vrider om en kniv i mig, och ett par där jag börjar gråta. De senare har dock inte så mycket med ätstörningsdelen som sådan att göra. Jag tror på Simons tankar och reaktioner - och på hans omgivnings. Men han får hjälp tidigare och snabbare än vad jag tror skulle vara fallet i verkligheten. Jag tror att det skulle dröja längre: även om man är mer medvetna om ätstörningar nu än för några år sedan och också medvetna om att även pojkar drabbas är det ändå en sjukdom man sätter i samband med flickor. Men Simon har tur och får behandling, även om han själv inte ser det som tur. I tillfrisknandedelen ligger nog en av svagheterna, det går så fort, även om det finns ett motstånd. Det är stora hopp i tiden och lite svårt att gå med på vändningen.

Som helhet tycker jag att det är en bra skildring, och bra med en manlig huvudperson, som omväxling, för identifikation och synlighet.