Utläst: The Donor av Helen Fitzgerald

Du är sedan tretton år ensamstående med två barn. Tvillingdöttrar, sexton år gamla. De är mer eller mindre ditt liv. Så drabbas den ena av njursvikt. Vad gör du? Självklart ställer du upp som donator. Men innan några åtgärder hinner vidtas visar det sig att den andra dottern är ännu värre däran. Vad gör du då?

Det är den frågan Will ställer sig, den ensamståden fadern i Helen Fitzgeralds The Donor. Hans fru, den karismatiska, impulsiva och missbrukande sångerskan lämnade honom när barnen var tre år gamla, försvann när hon skulle utoch handla, och sedan dess har hans liv kretsat kring tvillingdöttrarna Georgie och Kay. Han har hankat sig fram ekonomiskt och lagt sina filmardrömmar på hyllan, även om han kanske inte kommit så långt annars heller - Will är nämligen inte så företagsam av sig. Men listor är han expert på och när beskeden om döttrarnas njurar kommer tar han fram en ny anteckningsbok och ställer upp alternativen.

Georgie är den som får beskedet först. Hon är den av döttrarna som liknar sin mor. Hon bråkar, skriker, rymmer och självmedicinerar med alkohol och sex. Hon är också den som får privilegiet att vara jagberättare i vissa avsnitt och det är nog det som är det finaste med den här boken - hur Georgie och Will närmar sig och fjärmar sig från varandra, hur både rätt och fel de har i sina förutfattade meningar. Kay är den skötsamma och ordentliga, den glada och lättsamma men också ganska konturlösa systern.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om den här boken. Det finns partier som är väldigt bra och så finns det de som inte är det. Det finns sorg och komik som fungerar och så finns det något annat som inte gör det. Kanhända är det behovet av en extra twist som ställer till det för mig, eller de små saker författaren serverar i förväg, som får mig att förstå lite för mycket av hur det hänger ihop. Jag tror faktiskt att det hade blivit en bättre bok utan extra sådan spänning, som dessutom kräver vissa konstigheter för att fungera, men med mer av familjerelationerna, för det är de som är intressanta. Egentligen räcker den där hjärtskärande tanken för varje förälder - att se sina barn närma sig döden varje dag och vara tvungenatt maktlöst se på måste vara ett helvete men att kanske kunna rädda bara ett av dem, nej, nej, NEJ!