Två barn, Alka - en lite störra flicka och Kappen - en lite mindre pojke, bor i en husbil vid floden Kadin. De är de enda som är kvar efter att bosättningen förstörts, rensats ut. Var vi befinner oss är oklart, liksom när. En diffus framtid eller parallelltid. En ung kvinna kommer då och då med mat och småsaker men återvänder alltid till staden, den skrämmande och hotfulla på andra sidan bron. Bit för bit får man pusselbitar att foga samman till en bild av vad som har hänt och vad som pågår just nu. Minnesglimtar och lekar men också den hårda bistra verkligheten. Och samtidigt osäkerheten - de har en almanacka som de markerar dagar i men har det gått tre år, fler, färre? Ibland glömmer Alka, ibland skyndar hon på tiden. Men det blir mörkare, kallare, svårare.
Carolina Fredriksson har verkligen lyckats med att skapa en värld, plats, tillvaro som är både välbekant och främmande och som går att acceptera, trots att den på sätt och vis är väldigt märklig. Det beror nog på att det är barnens perspektiv som allt skildras utifrån, där det som är självklart för dem också blir det för läsaren. Det krypande, smygande hotfulla, frågorna man nästan får svar på, som om pusselbitarna snarare är skärvor av något, skärvor som inte riktigt går att passa ihop, inte riktigt fyller spegeln.
Den som stannar längst hos mig är Ina, den unga kvinnan eller kanske bara lite äldre flickan. Vad hon går igenom, hennes bevekelsegrunder, alla frågorna hon inte besvarar.
Mare Kandre har nämnts i recensioner och det kan nog stämma. Själv kommer jag att tänka på Vendela Fredricsons Sapfos tvillingar som jag läste i höstas. Där var det visserligen en känsla av klarhet och något genomlyst och här är det gråare och dunklare men just den där nya världen, osäkerheten kring tiden och platsen har de gemensamt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar