Utläst: Blue Nights av Joan Didion

Jag var inte lyrisk när jag hade läst Joan Didions The Year of Magical Thinking men ändå bestämde jag mig för att läsa Blue Nights, fortsättningen. Det där året efter makens död innebar ju också förlusten av dottern Quintana Roe, flickan som paret förvånansvärt enkelt fått adoptera; några ord på en fest vid nyår och så telefonsamtalet ett par månader senare: ett nyfött, vackert flickebarn är ert om ni vill ha henne. Men den enkla början får en inte alls så enkel fortsättning och det är den som stöts och blöts. Döden är den sista förlusten men det jag läser om är andra, tidigare.

Jag tror inte att någon förälder till fullo räcker till för sina barn; man är för nära, för involverad, för hårt tyngd av känslomässiga investeringar, så ibland tycker jag att Joan Didion är alltför hård mot sig själv, samtidigt som jag ibland baxnar över aningslösheten, den hon själv också kan se senare, fast kanske inte alltid. Det är ju en bok om Joan Didion och hennes känslor inför det som skett men egocentriciteten kan bli för mycket; det är som om alla andra försvinner. Hennes make får under uppväxtskildringarna ganska lite plats och även om Quintanas bröllop skildras i detalj, från blomsterslingorna i håret till de röda sulorna på Louboutinskorna, smörgåsarna med vattenkrasse och glasyren på bröllopstårtan, är det som om maken knappt finns längre när katastrofen inträffar några månader senare. De tillbringar tid på sjukhuset tillsammans men han är helt osynlig.

Nej, jag kommer inte att läsa mer av Joan Didion men samtidigt är det något med sättet att skriva, med lättheten som finns där, trots att hon påstår att hon förlorat den. Något med det självklara, trots att det kostar på. Något som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det är i alla fall uppenbart att det inte är henne, utan mig det är fel på.