Utläst: Lost in a Good Book av Jasper Fforde

För sisådär fyra år sedan läste jag Jasper Ffordes The Eyre Affair och var lite ambivalent - en Harry Potter för litteraturnördar var ju väldigt roligt men var det inte lite för lite Jane Eyre för att titeln skulle vara befogad? Nu satte jag tänderna i fortsättningen Lost in a Good Book med en annan sorts förväntningar och fick dem infriade till fullo.

Vi befinner oss alltså i en värld där historiska händelser fått en helt annan upplösning och där litteraturen har en sådan status att det finns en hel polisstyrka som har hand om litteraturrelaterade brott; som t.ex. förfalskade Shakespearepjäser. Thursday Next, en av dess anställda och den som löste fallet med Jane Eyre, har nu blivit lite för känd för sin egen smak och tvingas ställa upp på allehanda intervjuer och annat, när hon helst bara vill umgås med sin man och ta det lugnt. Tyvärr stannar det inte vid den lilla olägenheten, nej, hon blir ställd inför rätta, i Kafkas domstol, för sitt tidigare brott och hennes make blir utraderad ur historien och den enda som minns honom är Thursday. Det innebär att hon plötsligt befinner sig i en tillvaro där allt han varit involverad i är annorlunda - vems kläder är det egentligen som finns i skåpen, har hon någon sorts förhållande med - vem då? För att få sin man tillbaka måste hon ta sig in i Poes "The Raven" och för att uppnå detta krävs det extraordinära kunskaper - sådana hon kan få genom att utbilda sig inom "jurisfiction" - polisstyrkan som verkar inuti de litterära verken.

Det är hisnande, roligt, smart och nördigt och det är en brinnande kärleksförklaring till - framför allt den engelska - litteraturen. Det är mysterier och spänning, ordlekar och pseudovetenskap, satir och "tänk om" i kvadrat och kubik och ibland är det lite för mycket för sitt eget bästa men samtidigt är det en berg- och dalbana jag så gärna följer med. Det är tusen litterära anspelningar och språkliga tvetydigheter och jag missar mängder men samtidgt skulle jag inte kunna läsa de här böckerna på svenska; hellre missar här än det som bara låter löjligt där. Ordlekar måste vara det absolut värsta för en översättare.

Egentligen är det svårt att skriva något vettigt om de här böckerna; de är vansinnigt händelserika, men jag vill verkligen rekommendera dem till alla som läst sin beskärda del av de engelska klassikerna och som gärna läser på engelska.