torsdag 12 maj 2016

Utläst: Sodom och Gomorra (På spaning efter den tid som flytt 4) av Marcel Proust

I den fjärde delen av På spaning efter den tid som flytt, Sodom och Gomorra, spelar de högsta kretsarna en något mindre roll och det är i stället salongerna som blandar borgerlighet och konstnärsambitioner med en del aristokratiska inslag som intar scenen (igen) men den fortsätter helt sömlöst från den förra delen, som om valet att dela upp volymerna just där varit helt godtyckligt.

Berättaren har, vad det verkar, givit upp skrivandet helt och det är numera bara ett av hans dåliga samveten. En stor del av hans funderingar upptas av homosexualitet, efter att han bevittnat ett möte mellan två män, som han inte alls anade hade sådana böjelser. Nu ser han dem överallt, männen som dras till män och i långa utläggningar beskriver han dessa, för honom, främmande varelser. Så långt är det ändå bara reflektioner men snart grips han av misstanken att hans älskade Albertine (eller är hon hans älskade längre?) hyser andra känslor än rent vänskapliga för sina väninnor. Och när tanken väl väckts ser han tecknen överallt. Han frågar och lirkar men svaren blir aldrig tillfredsställande och plågan allt större.

Han återvänder också till Balbec och där går det till sist verkligen upp för honom att hans mormor är borta, att döden verkligen är slutet. Han grips av dåligt samvete över de tillfällen då han betedde sig illa mot henne och saknar hennes omsorger, även om hans mor i mångt och mycket tagit hennes plats - och fortfarande förvirrar det mig hur han kallas "min store gosse", som om han ännu vore ett barn.

Och det är här minnena börjar vrida sig in i sig själva, som en snäckas vridning. Nu minns han hur han drar sig till minnes sådant han redan har återgivit ur minnet. Händelser som är sig lika men ändå inte, eftersom de speglas i nya erfarenheter, nya möten - och nya tankar och känslor. Tidslagren rör sig mot varandra och i friktionen uppstår det intressanta.

Man ska läsa Proust långsamt - och kanske helst flera gånger, för att ytterligare förstärka den där lagerpålagereffekten. När jag kommit så här långt har jag blivit benägen att se det proustska/på spaningska i allt möjligt och det både skrämmer och fascinerar mig.

Inga kommentarer: