Nej, jag gav inte upp Catch 22 men läsningen framskrider i snigeltempo. Mitt engagemang är nästan på bottennivå men plötsligt, i morse, kom jag till ett avsnitt som faktiskt gjorde mig berörd. Plötsligt nådde Joseph Heller fram till mig.
Men jag har svårt för putslustigheten, för de tragikomiska personerna, för den hemska manssynen och den ännu värre kvinnosynen (jag antar att det ska vara ironiskt och på något sätt roligt men blir bara irriterad av de lyckliga hororna, villiga flickorna, nymfomaniska städerskorna och allt vad de nu är).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar