Medan jag fortfarande funderar på om jag ska avsluta läsningen av Cecelia Aherns PS Jag älskar dig! i förtid hinner jag läsa ut den. Den där sortens text som läser sig själv utan ansträngning men som inte heller lämnar några spår efter sig. Irritation över plattityder, klichéer och dåligt språk men samtidigt så lätt att följa minsta motståndets lag. I 400 sidor.
Jag skyller på tröttheten, den ständigt närvarande, och blicken som är riktad framåt, mot en punkt om halvannan månad. Jag befinner mig inte här och nu utan någon annanstans och det är kanske helt OK.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar