Utläst: Döden på en blek häst och Styggelsen av Amanda Hellberg

Jag läste dem i fel ordning, Amanda Hellbergs Styggelsen och Döden på en blek häst. Hade missat att det fanns ett samband och sprang på tvåan först. Så kan det bli och jag tror egentligen inte att det gjorde någon direkt skada. Så här efteråt är jag förvånad över hur olika de känns. Ja, det är samma Maja men ändå inte. Ja, det är övernaturligheter och det förgångna som inte vilar i frid men de känns ändå så vitt skilda. Som en trasdockevärld och en av porslinsdockor. Är det de olika miljöerna som gör det? Är det den nu utgivna författarens ökade självförtroende?

Styggelsen. 1946 blir en synsk flicka tillfångatagen och utnyttjas å det grövsta under flera år av en spiritistkyrka (det är faktiskt mycket, mycket värre än bokens baksidestext låter ana). 2006 sommarjobbar Maja Grå som lokalvårdare och märker att någon vill henne något.

Den första delen är så förfärlig, så ohygglig att jag inte vill ta in det och på något sätt lyckas Amanda Hellberg delvis låta mig slippa. Det är flera år som passerar, ett oavbrutet lidande, och ändå är tidsmarkörerna så få att de komprimeras, att grymheten inte slår igenom fullt ut (men det räcker och blir över ändå). Ändå är det i den här delen jag vill stanna och inte följa med till nutiden och städjobbsvardagen. Skräck blir väl läskigast när det som kanske finns uppenbarar sig i den mest prosaiska av miljöer men för mig fungerar det inte riktigt ändå.* Men det finns en liten extra vändning, ett kvardröjande frågetecken som jag verkligen tilltalas av.

Döden på en blek häst. Maja Grå ska precis flytta till Oxford för att studera teckning när hon får besked om att man funnit hennes mor. Mördad. Modern som varit försvunnen i tio år. Men inte nog med detta, hon flyttar in på ett elevhem där fyra unga kvinnor oförklarligt avled 25 år tidigare och inte heller nu kan det förflutna lämna henne i fred.

Jag är väldigt svag för litterära universitetsmiljöer och internatskolor så jag är egentligen besegrad redan där, i valet av miljö. Och därtill den insatta beskrivningen av studierna som sådana utan att det känns tillrättalagt. Här blir Maja mycket mer en hel person än i Styggelsen, kanske för att det i den romanen är så starkt fokus på hur en annan kanaliseras genom henne, samtidigt som hon är mindre medveten om det. Det är ett helt annat reflekterande, kring såväl studierna och kurskamraterna som moderns öde och det övernaturliga som sker. Överhuvudtaget känns det som om de olika områdena i boken får ett väldigt väl avvägt utrymme. Det är lagom av allt och med ett driv framåt av att man vill veta hur det går, vem som är skyldig i såväl nu- som dåtid. Och naturligtvis av att man vill hitta det gäckande sambandet.

* Att jag läser ganska splittrat, i dagsljus, med barn omkring mig kan förstås bidra till att jag inte riktigt dras in men ibland glömmer jag ändå tid och rum trots de usla yttre förutsättningarna.