Utläst: Konsten att dö av Inger Edelfeldt

Jag har läst Inger Edelfeldts böcker i över ett kvarts sekel och fortsätter träget, trots att det är de tidiga som fortfarande framstår som de bästa för mig.

I Konsten att dö står en femtioårig fotograf i centrum. Hon är nöjd med sitt liv och sitt fria förhållande med den gifte Elias men så träffar hon Monia och får ett oemotståndligt behov av att fotografera henne. Trots att hon föredrar när Monia är tyst samtalar de och det uppstår någon sorts vänskap dem emellan. Eller, vänskap är inte riktigt rätt ord för relationen. Den är för ojämlik för det men samtidigt är det inte helt självklart vem som har övertaget. Dysfunktionellt? Absolut.

Det börjar bra men vartefter blir jag lite... rastlös. Jag tycker att Jacky är ganska enerverande i en del av sina resonemang och Monias vaghet stör mig en del. När sedan något väldigt förutsägbart inträffar, ja, då krävs det än mer för att jag ska behålla fokus på det jag läser.

Medan jag läser undrar jag ofta hur mycket Jacky har gemensamt med Inger Edelfeldt själv, samtidigt som jag blir irriterad på mig själv för det - kan inte folk få skriva om någon som på vissa sätt har likheter med dem själva utan att det måste bli en massa biografiska tolkningar? - men samtidigt känns det som om det finns en liten inbjudan till det och ett litet "här har ni några svar på era evinnerliga korkade frågor".

För övrigt har den ett ganska märkligt författarporträtt - snett bakifrån och i rörelse. Vaghet även där, kanske ytterligare en lek i gränslandet mellan författaren, som ju också är konstnär och även har fotograferat omslagsbilden, och huvudpersonen.

Tematrio - Sådant jag borde ha läst

Den här veckan är det ett mer personligt ämne för Tematrion: Lyran vill att vi ska berätta om tre böcker vi äntligen sett till att läsa eller om tre böcker vi borde läsa. Eftersom jag hur länge som helst haft samma titlar överst på den där listan över böcker jag borde läsa gör jag det lätt för mig och väljer dem. Det de har gemensamt är att de är mycket omfattande.

Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt har jag faktiskt läst de tre första delarna av, dessutom vid två olika tillfällen. Sommaren 1996 satte jag ihop en läslista som hette duga men jag kom inte särskilt långt i den - jag promenerade och lyssnade på ABBA i stället, har jag för mig - och den inkluderade Proust men jag strandade alltså. När jag läste litteraturvetenskap läste vi om Proust, vilket verkligen gjorde mig sugen på att fortsätta men av det blev intet. Många år senare gjorde jag ett nytt försök men kom inte längre. Det är något med långsamheten och omständligheten - jag älskar att befinna mig i de där Monetmålningarna men efter ett tag blir jag för rastlös.

Ett annat dåligt samvete är Robert Musils Der Mann ohne Eigenshaften (Mannen utan egenskaper) som står som en kloss i min bokhylla. 1600(?) finstilta sidor bibelpapper. Det var länge sedan jag kunde inbilla mig att min tyska skulle räcka ens ett hundratal sidor - nu handlar det nog om meningar. Men den står där och bidar sin tid, eller om det är jag som bidar min tid.

Ytterligare en tysk kloss är Thomas Manns Der Zauberberg (Bergtagen), i sammanhanget är den ändå den tunnaste med sisådär tusen sidor. Här har jag dock en utväg: jag har den i svensk översättning av bl.a. Karin Boye och Boye är ju ändå Boye, vilket skulle göra det betydligt mer acceptabelt att inte läsa på tyska (jodå, jag läser numera tyska böcker i översättning utan att det känns direkt plågsamt men vissa böcker hamnade på min mentala borde-läsa-lista just p.g.a. tyskan och det skulle kännas som att fuska mot någon egen galen regel).

Halvårsbokslut 2014

Halvårsbokslut. Halva 2014 har gått, är över, förbi och passerat. Vart tog det vägen? In i en dimma, ett töcken och ett töcken också nu, där jag vid tiotiden igår kväll gjorde de sista justeringsbokningarna för att åtta timmar senare kunna rapportera om bokslutet. Nu är jag klar och får en - faktiskt - välförtjänt tiominuterspaus.

Detta halvårs läsning har väl varit si och så och bloggandet inte mycket att hurra för. Ojämnt överallt. 37 utlästa böcker är precis vad jag landade på vid samma tidpunkt förra året och sex stycken färre än 2012 och fem fler än 2011. Med andra ord: som vanligt. Av dessa var:

fyra på engelska (bara fyra??!!)
tre översatta från engelska
fem översatta från andra språk än engelska
sex och en halv skrivna av män
femton lånade på biblioteket
åtta e-böcker
ungdomsböcker
en barnbok
en fackbok

Tematrio - USA

Liksom förra året är det amerikanskt i Lyrans Tematrio den första veckan i juli. Tre läsvärda amerikanska böcker efterfrågas och det ska väl inte vara så svårt att få ihop den här gången heller. Det får bli tre böcker jag läst de senaste åren.

The Lover's Dictionary av David Levithan är en kärlekshistoria berättad som en ordbok, där varje ord tillägnas en betraktelse eller ett minne, ibland bara en mening. En bok som visar att det stämmer att "less is more".

The Night Circus av Erin Morgenstern är en sådan där bok jag önskade inte skulle ta slut. Mystik, magi och kärlek i och av en annan värld för drygt ett sekel sedan. En cirkus där allt kan hända men där det underbara också genomsyras av något inte alls underbart. Oerhört visuellt berättad är den också.

The Gold Finch av Donna Tartt tog sin tid att läsa men var väl värd det. Uppväxtskildring och thriller där så mycket kunde vara förutsägbart men där Donna Tartt ofta väljer den oväntade riktningen.

Bokslut juni 2014

Då var det dags för bokslut igen, på kontoret såväl som på bloggen. Men medan jag där ligger i som en liten iller för att hinna någotsånär kan jag här skriva några få rader, lite lojt. Försöka motverka den andra stressen med att inte låtsas om alla lästa böcker som jag inte hunnit, kunnat, velat skriva om. För visst, läsandet går bra med mina nuvarande mått mätt men bloggandet går knappt ens sådär - sju utlästa böcker och elva blogginlägg. Och då är det ändå bra böcker jag läst, böcker jag vill skriva om - men jag vet inte hur (se mitt förra inlägg).

Av de sju var
samtliga skrivna på svenska
samtliga skrivna av kvinnor
fyra lånade på biblioteket
fyra e-böcker
tre ungdomsböcker
två skrivna av samma författare

Pärlhalsband och pussel

Jag läser böcker som lägger sig på rad som stora pärlor i ett pärlhalsband men om jag kisar lite går de in i varandra, dubbelexponeras, faller isär och blir till ett pussel. Ett pussel av spegelskärvor att se mitt 1990-tal genom. Martina Lowdens Allt med orden, språket, böckerna som får mig att minnas min första pojkvän. Vi var en annan sorts bokstavsbarn men ändå så lika. Och Sandra Beijers Det handlar om dig om en helt annan sorts första kärlek, samtidigt så lik vad gäller besattheten. Därefter Linda Skugges 40 - constant reader, ett vadande i ensamhet och utanförskap, då som nu. Och just nu Ester Roxbergs Antiloper där mörkret kilar in sig, sänker sig. Det är så svårt att skriva om dem, så svårt att separera deras dikt från mitt liv och kanske också deras liv. Allt går i varandra, dubbelexponeras, trippelexponeras, faller isär igen och igen.

Annars brukar maj vara min tyngsta månad men nu är det slutet av juni som fylls av akut nostalgi och längtan tillbaka till något som egentligen var ganska hemskt men ändå i backspegeln ter sig som en början.

Utläst: Barnbruden av Anna Laestadius Larsson

Jag har en gammal hang-up på 1700-talet, troligen inledd sisådär 1988 när jag såg Farligt begär, en av filmatiseringarna av Choderlos de Laclos Les liaisons dangereuses. Det är naturligtvis den extrema överklassens 1700-tal jag vurmar för, klänningarna och korsetterna, menuetterna och moucherna, musiken, bildningen etc. etc. Samtidigt vet jag ju hur det såg ut under perukerna, hur de sällan tvättade kropparna stank under parfymen men "[d]är låg ett skimmer över Gustafs dagar, fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill", som Esaias Tegnér skrev 1836, och det släpper inte taget om mig. Så naturligtvis vill jag läsa Anna Laestadius Larssons roman om livet vid Gustav III:s hov, Barnbruden.

Barnbruden själv är den femtonåriga tyska Sofia Albertina som lämnar familj och hemland för att bli maka åt Karl, en av Gustav III:s yngre bröder, och förhoppningsvis föda en son som kan säkra tronföljden, eftersom det kungliga äktenskapet tycks förbli barnlöst. Själv ett barn ska hon bli landets anmoder men fullt så enkelt är det inte. Maken är måttligt intresserad av henne och hovlivet är ett veritabelt minfält av intriger. Ensam och mörkrädd får hon sig tilldelat en sorts nattligt sällskap i form av en liten flicka som hjälper henne med toalettbestyr, och då inte som någon eufemism. Johanna, pottungen, som hon kallas, är den lägsta av de lägsta, barnet som utför de smutsigaste bestyren och som aldrig klagar, eftersom hon är stum efter ett tidigare övergrepp. 

Pottungen ger Anna Laestadius Larsson möjlighet att ge den flärdfulla tillvaron en kontrast i det tunga och smutsiga arbetet som utförs längst ned i slottet, utom syn- och hörhåll för de mest privilegierade och vid några tillfällen frossar hon nästan överdrivet i osmakliga men fullt realistiska detaljer (och ja, även inte så realistiska).

Det är knepigt att göra skönlitteratur av verkliga personer, att lägga ord i munnar, skapa tankar och känslor på ett sätt som gör det hela trovärdigt både i den historiska kontexten och för läsaren. Bitvis blir 1700-talets Stockholm levande, bitvis förblir det en kuliss, den sedvanliga bilden av den tiden, och på samma sätt är det med en del av personerna. De ter sig en aning som karikatyrer då de tas ned på jorden, samtidigt som deras handlande motiveras av dåtida konvention som i nutid kan framstå som ytterst märklig. 

Det finns också ett feministiskt spår i form av diskussioner mellan Sofia Albertina och änkedrottningen Lovisa Ulrika som har en hel del modern litteratur i sitt bibliotek men det känns ändå inte helt trovärdigt. Bättre fungerar det när det i praktiken tydliggörs hur lite dessa rika och förnäma kvinnor har rätt att bestämma över sig själva och hur begränsningar och förbud ändå kan kringgås.

Barnbruden är den första delen av en planerad trilogi och även om jag nog kommer att fortsätta läsa dem känner jag vissa farhågor efter den första delens avslutande kapitel.