Jag förstår att den tagit tid att skriva, Glitterscenen. Den perfekta avvägningen av upprepningar, av att berätta något men ändå inte, att invänta tillfället, invagga läsaren i osäker trygghet, trygg osäkerhet. Att skapa en värld där man är främmande men märkligt hemma. De enstaka finlandssvenska orden och uttrycken som öppnar upp ytterligare mot något annat.
Undertiteln är folkvisans, omkvädet är upprepningens mantra och upprepningen är också formen. Den amerikanska flickan fortsätter att gäcka och förbrylla, förtjusa och förtrolla. Nästan framme i nutid nu men större delen ändå i återblickar till ett då. Tvillingarna Solveig och Rita igen och Bengt och Björn och Doris. Men också Suzette och Maj-Gun, Johanna och Ulla. Katastrofer som skett vrids och vänds och nya sker eller kanske inte, för allt har redan hänt.
Och jag förtrollas (igen och igen) och förundras och blir smått grön av någon sorts diffus avund. Hon blir bara bättre och bättre, Fagerholmskan. Att lyckas bibehålla så mycket spänning när så mycket redan är känt och stött och blött flera gånger redan. Att så skickligt lotsa och lirka och snirkla i sina egna spår och nya vindlingar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar