Imorgon börjar min son ettan men han kommer att läsa femmornas
mattekurs. Är han ett sådant där särbegåvat barn eller bara en fena på
att räkna? Finns det något jag kan hjälpa honom med? Det undrar den
överbeskyddande curlingmamman och läser
Boken är en genomgång av hur man ser och har sett på särskild begåvning, hurdana de barn är som begåvats med den (ja, jag skriver så med avsikt) och vilka behov de har är samt hir man mäter och har mätt den. Det som här avses är den sortens begåvning som kan benämnas generell intelligens och ett av bokens syften är att göra upp med en mängd fördomar som drabbar de särskilt begåvade samt att stötta föräldrar i deras strävan att ge sina barn en skolgång som tar tillvara deras resurser.
För det stora fokuset är på hur man i skolan kan hjälpa eller stjälpa dessa elever som länge hamnat i skymundan - i Sverige var det först 2010 vi fick en skollag som stipulerar rätten till stöd och stimulans för dem som med lätthet klarar de uppsatta målen.
Boken riktar sig till psykologer, lärare och föräldrar men hade kanske vunnit på att vara en aning snävare - nu är den bitvis väldigt specialiserad, bitvis väldigt generaliserande och ibland leder det stora engagemanget till en del luddigheter och motsägelser. Ett plus är de svenska fackgranskarna, vilkas kommentarer förklarar skillnader mellan amerikanska och svenska förhållanden samt påpekar att Linda Kreger Silverman utgår från sin egen forskning och att det urval hon träffat inte är helt representativt för gruppen särskilt begåvade barn.
Här finns recensionen.
2 kommentarer:
Tydligen är det väldigt svårt för många vuxna att förstå att även "duktiga" barn/elever behöver uppmuntran och stöd. Man tror på något sätt att duktigheten är sin egen belöning: du har ju klart facit, svart på vitt, att det här var bra när du har alla rätt på provet. Sanningen är att om ingen någonsin kommenterar, berömmer, uppmuntrar så börjar det duktiga barnet till sist tro att det är något fel. Antingen att det kanske inte är bra att alltid ha alla rätt, lite ofint och skrytsamt liksom, eller kanske att det är barnet som person det är fel på när hen gör allting rätt och ingen ändå säger något - eftersom prestationen verkar vara bra så måste det ju då vara personen det är fel på...
Så var uppmärksam, är mitt råd, och tala med ditt barn om detta. Tala om för honom hur duktig han är (gärna, enligt senare rön, hur bra han jobbar snarare än hur begåvad han är) och förklara för honom att om läraren inte säger något och i stället (mycket mystifierande för en sjuåring) berömmer en klasskamrat som bara hade hälften rätt, så beror det på att för den som hade hälften rätt så var det ett stort framsteg och att läraren gärna vill hjälpa och uppmuntra de elever som har det svårt och ibland därför glömmer bort de andra.
Min duktiga son är nästan lite för medveten om sin egen förmåga, faktiskt, men för hans del leder den också till en rädsla för att inte klara av saker, att inte veta bäst, så det är något vi får jobba med.
Vi har haft tur med skolan, dock. Först tyckte nog hans lärare att vi överdrev lite men när de insåg att vi inte gjorde det - ja, då satte de igång att anpassa det som gick att anpassa redan i förskoleklassen och bokade in särskilda möten inför ettan så vi är ganska lugna vad gäller den biten. I vår skola tar man uppenbarligen också den delen av skollagen på allvar.
Skicka en kommentar