Bokslut november 2012

November började riktigt bra med fyra böcker utlästa redan efter någon vecka och det kändes som om utsikterna var lysande att få till en riktigt bra läsmånad men sedan tog jag itu med årets tegelsten och då avstannade det. Visserligen hann jag läsa ut tre andra böcker medan jag långsamt läste 300 sidor i den men känslan var ändå att jag misslyckats. Det blev alltså sju utlästa böcker i november och av dem var

två på engelska
en översatt från engelska
tre översatta från franska
tre från samma förlag - Sekwa
en skriven av en man
tre lånade på biblioteket
tre under 200 sidor

Bäst tyckte jag om Generation Loss av Elizabeth Hand och Att ringa Clara av Anna Schulze. Sämst tyckte jag om Little Bee av Chris Cleave.

Utläst: Dagar utan hunger av Delphine de Vigan

Dagar utan hunger av Delphine de Vigan gavs först ut under pseudonym, kanske för att det den behandlade då ännu låg lite för nära i tiden, eftersom det, som så ofta när det gäller denna problematik, handlar om en roman med självbiografisk bakgrund.

Laure är 19 år gammal och inte särskilt många hjärtslag från döden. Svälten har tagit henne till den yttersta gränsen, kölden går genom märg och ben, själ och hjärta, allra längst ut i fingertopparna när en skicklig läkare får henne att lägga in sig på sjukhus. Under några månader äter hon mat som serveras från en vagn parallellt med sondmatning med näringslösning och kämpar för sitt liv, när det nu äntligen finns någon som vill och kan kämpa med henne. Hon äter och gråter och tänker.

Ätstörningsskildringar är något av en specialitet för mig. Jag läser kanske inte längre allt som ges ut; det börjar bli så mycket, men nog har jag läst det mesta. Och sett det mesta. För jag känner och har känt så många av dem, anorektikerna, bulimikerna, fågelflickorna, fjärilsflickorna. Varje bok som har ett inslag av ätstörningar läser jag med dem bredvid mig. Varje skildring reflekteras mot dem alla och varje bedömning sker i ljuset av dem, eller i deras smala skuggor.

Dagar utan hunger är annorlunda, närapå unik, skulle jag vilja påstå. För en gångs skull har vi en anorektiker som knappt protesterar alls, vars ångest nästan bara nämns som refererad i ett samtal, som inte tar till några av alla de tusen knep som finns förrän hennes tillstånd förbättrats avsevärt. Kanhända beror det på att hon förstår hur illa det är, kanhända är skildringen ännu mer av en besvärjelse än vad man först tror. Det kanske inte alls var så här det var, utan så hon skulle ha önskat att det var. För mig är det märkligt med denna avsaknad av... kamp.

Jag har sett den rekommenderas som läsning för att förstå vad en anorektiker går igenom men jag kan inte hjälpa att jag tycker att det känns som något tillrättalagt, något för vuxna nybörjare som inte behöver komma nära. Ett välstädat lidande, bortsett från det som väl är grunden till sjukdomen, grunden till rädslan för vuxenblivandet. Där finns smutsen och det fula, där finns det andra känslor också. Men det blir också en aning för enkelt. Jag tror inte på de enkla förklaringarna på det här området. Jag tror inte på balansen och jag tror knappt på den idealiserade läkaren. Men faktiskt, honom måste jag nog tro på för jag har träffat en svensk kollega till honom. Jag har också sett distansen och det språkligt avskalade och krassa beskrivas som typiskt för anorektiker och att man måste anstränga sig för att förstå Laure på samma sätt som man måste antränga sig för att förstå en verklig anorektiker men för mig brukar det aldrig vara så. Laure är en fågelflicka av en annan art än de jag känner.

Som alltid finns den där aspekten - hur farlig är den här boken för den som befinner sig i eller på väg in i en ätstörning? Det finns siffror ja, men eftersom vägen viktmässigt är uppåt och inte nedåt, försvinner något av den dramaturgiska triggereffekten. Det är också ytterst lite av manual; finns bara ett par mycket enkla och helt självklara "knep" så jag skulle säga att den är förhållandevis harmlös, om man nu kan säga så.

Novemberinsikt

När jag fyllde i min lista över lästa böcker slogs jag plötsligt över att november inte alls är representativ för min läsning. I vanliga fall läser jag nästan bara svensk eller anglosaxisk litteratur med någon enstaka bok från  något annat språkområde i översättning men i november har jag ägnat större delen av månaden åt den tyska Tornet men brutit av med parallelläsning av inte mindre än tre franska romaner på rad, samtliga dessutom utgivna av Sekwa. Alla fyra har jag dock läst i svensk översättning, någon måtta får det väl ändå vara...

Utläst: Smaken av Muriel Barbery

I en våning i Paris ligger världens störste gastronomikritiker för döden. Det handlar om en dag, några timmar men dödskampen är lugn, bortsett från den febrila cerebrala aktivitet som råder: han måste hitta SMAKEN. Någonstans i minnet har den gömt sig, smaken som ska få bli den sista, den som någonstans är den ultimata. Han har avnjutit de mest exklusiva råvaror tillredda på det ena avancerade sättet efter det andra, han har styrt över väl och ve för köksmästare och mästerkockar, höjt till skyarna och låtit falla platt till marken, njutande av makten lika väl som av maten.

Vartannat kapitel i Muriel Barberys debutroman Smaken är en betraktelse över ett livsmedel eller en maträtt, omständigheterna då den avnjöts och associationerna den ger. Vartannat kapitel är i stället andras tankar om matkritikern – fru och barn, älskarinnor, elever, portvakten, en tiggare… Alla har de något att säga eller tänka om den döende mannen. Mestadels är det negativt men samtidigt har han för de flesta av dem förblivit ett centrum i tillvaron oavsett detta. Någon man alltid måste förhålla sig till, som det är med en närstående.

Matkapitlen är oerhört sinnliga, hur känns det egentligen när man tuggar på en bit bröd, på vilket sätt får man bäst den effekt man önskar av en klunk whisky? Det är smaker och texturer, ibland nästan äckelframkallande detaljerat, mestadels så att man själv känner lukter och smaker när man läser. 

Så får man följa Pierre Arthens nästan från vaggan till graven via de smaker som etsat sig fast och det visar sig vara mot det enklare han strävar. Hyllningen till bordets njutningar uppehåller sig inte alls så mycket vid hans värv som i hans pauser från det.

Huset och portvakten är de samma som i den sex år senare utgivna Igelkottens elegans, som jag läste för nästan precis ett år sedan och tyckte mycket om, bortsett från en liten detalj. 

Så fruktansvärt irriterande

Jag är hemma för att jag är sjuk, något som nästan aldrig händer men nu har förkylningen tillfälligt besegrat mig. Att bara vila är dock inte något som ligger för mig så jag tänkte att jag skulle fixa lite, trots att jag efter tre timmar uppe var tvungen att lägga mig på soffan en stund. Nåväl, man ska inte flytta bokhögar när man har huvudvärk och lätt yrsel för då går det så här. Om det ändå hade varit någon annan av böckerna i högen som råkat illa ut...

Tematrio - Boken/Filmen

Det här är väl inte en Tematrio för mig? Att skriva om böcker som filmatiserats? Jag som absolut tycker att man ska läsa boken först, sedan se filmen. Eller helst inte se den alls, för boken är alltid bättre. Eller? Jag hann bli över 25 innan jag tvingades revidera min uppfattning, den som jag argumenterade så övertygande för att jag slapp se filmatiseringen av Agnes Cecilia – en sällsam historia när jag gick på högstadiet. Men generellt har nog sett färre filmatiserade böcker än de flesta. 

Det var Sagan om Ringen som fick mig att ändra mig. Jag hade gjort ett par totalt misslyckade försök att läsa men efter att ha sett filmerna gick det som en dans. Och där tycker jag faktiskt att filmerna är bättre, kanhända just därför? De som läst och älskat innan saknar ju väldigt mycket men jag fick mest små läsbonusar (ibland ganska tråkiga sådana, dock).

Jag tyckte att Bridget Jones dagbok var ganska rolig men bitvis lite tröttsam i bokform och filmen hade behållit en hel del av det tröttsamma. Jag såg den visserligen i en piratkopierad utgåva med kinesisk textning men jag tror inte att det jag inte riktigt gillade hade att göra med att jag missade språkliga nyanser.

Girl, interrupted av Susanna Kaysen läste jag inte heller förrän jag sett filmen; jag visste nog inte ens att det fanns en litterär förlaga. Även den tycker jag faktiskt är bättre som film än som bok, men det verkar inte ha varit något jag lade på minnet, eftersom jag fortfarande hävdade min gamla ståndpunkt även efter att ha sett och läst den. I mångt och mycket är det Angelina Jolies förtjänst, tillsammans med Hollywooddramaturgin.

Så när jag har funderat på titlar till det här inlägget har jag insett att jag nog sitter fast i en uppfattning som inte riktigt håller för närmare granskning. En annan sorts aha-upplevelse av Tematrion. 

Utläst: Drömbokhandeln av Laurence Cossé

Nu har jag läst Drömbokhandeln av Laurence Cossé, långt efter "alla andra". Det känns som en bok jag borde älska, jag menar böcker om böcker, bibliotek, boklådor... men jag känner mig märkligt kall.

Två udda personer förenas i skapandet av en drömbokhandel, en bokhandel som enbart säljer riktigt, riktigt bra romaner, utvalda av en hemlig kommitté bestående av personer ytterst kompetenta på området. Tyvärr visar det sig att den inte är fullt så hemlig ändå - några av ledamöterna drabbas av synnerligen obehagliga och livsfarliga överraskningar. Vem är det som vill skada bokhandeln och är det verkligen möjligt att synen på god litteratur kan väcka sådana känslor?

Det mesta berättas i ett långt informellt förhör inför en eventuell utredning av det som håller på att hända och den här gången har jag svårt att ta mig igenom den distans som skapats på det sättet. Jag har svårt att hitta in i nuet, svårt att befinna mig där och inte själv fladdra i väg.

Och hela tiden är min känsla att det här inte är en bok som skulle lyckas ta sig in i Au Bon Romans sortiment, även om den så gärna vill det. Det är långa resonemang om hur man ska dela in och sortera böcker och den exkluderande litteratursynen som jag är en aning ambivalent till men tycker om i teorin men så är det de olyckliga huvudpersonerna som känns lite för stereotypa för mig, bortsett då från deras enorma litteraturintresse. Jag har svårt att tro på dem, och än mer så när jag får förklaringar till deras beteenden. Det är lite för enkelt. Det finns ett par birollsinnehavare jag tycker riktigt bra om men det räcker inte. Och då deckarhistorien planar ut efter ett tag... nja, jag har trevligt, intentionen känns mycket sympatisk men mer än så? Nej, jag tror inte det.

Eller också är jag bara fel sorts läsare. Jomenvisst. Jag är ju inte primärt en bokköpare - jag är en biblioteksbesökare. Dags för Kod 400.