Utläst: The Vanishing Act of Esme Lennox av Magge O'Farrell

För några år sedan såg jag boken Du visste aldrig att jag fanns av Maggie O'Farrell på Medborgarplatsens bibliotek och läste baksidestexten. Jag ville läsa den men var striktare då med att inte läsa böcker ursprungligen skrivna på engelska i svensk översättning så jag lät bli att låna den. Någonstans i bakhuvudet behöll jag dock fragment av originaltiteln för när jag förra veckan sprang på The Vanishing Act of Esme Lennox på ett annat bibliotek var jag nästan omedelbart säker på att det var den.

Iris bor i Edinburgh och har en second hand-affär och ett småknepigt förhållande med en gift man, liksom ett småknepigt förhållande till sin bror. En dag får hon reda på att hon står som kontaktperson för sin farmor Kittys syster Esme, som suttit inspärrad på ett mentalsjukhus sedan 1930-talet. Ingen har hört talas om denna syster och farmodern i sin tur lider av alzheimer och kan inte ge några svar på Iris frågor. Iris sökande blandas med Esmes och Kittys återblickar, den senares fragmentariska och avbrutna, som en illustration av hennes changerade minne.

Jag tror att det hade varit bättre om jag inte läst den här boken så tätt efter mitt Kate Mortonfrossande; jag hade egentligen redan tillfredsställt mitt behov av gamla familjehemligheter men också för att jag tycker att Kate Morton gör det bättre, även om det finns vissa inslag som fungerar väldigt bra här. På sätt och vis kan jag reta mig på de fragmentariska minnen som är Kittys, när man samtidigt kan serveras tydliga avsnitt från samma tid men visst gör de sitt till för att förlänga läsarens pusslande. Och de plötsliga glimtarna av klarhet kan bli hjärtskärande. Liksom när allt står klart, så fel, så fult, så bedrövligt.

Tyvärr finner jag historien om Iris, bortsett från hennes letande efter ledtrådar till Esmes förflutna, ganska ointressant, trots att den försetts med ett par extra komplikationer, hela tiden vill jag bort från nuet, tillbaka till  dået och minnena, lagren av dem, in till hemligheterna, även om de är plågsamma.

Och plötsligt dyker tanken upp för mig: Kate Morton är bättre på försoning.