Utläst: Jag vill ju vara fri - En bok om Lena Nyman av Annika Persson

Lena Nyman... Jamen henne har jag sett mycket, vet precis hur hon låter, precis hur hon ser ut, precis... men vänta nu, vad har jag egentligen sett? Lovis, så klart i Ronja Rövardotter, och revyerna från början av 1970-talet i repriserade TV-sändningar. Jag tänkte gå till Teater Brunnsgatan 4 och se henne och Kristina Lugn men det blev aldrig av, inte den där Gardellföreställningen på Dramaten heller. Har jag överhuvudtaget sett henne på scen, när jag tänker efter?

Men omedelbart när jag läser en kort artikel om Annika Perssons biografi över Lena Nyman, Jag vill ju vara fri, vill jag läsa den. Varför? För att gotta mig i den trasiga människan bakom, inunder? För tidsdokumentet? För - jag vet inte, jag vet bara att jag vill och när den står där på biblioteket, nyinköpt, nyinstämplad lånar jag den och slukar den.

En annan bild av Lena Nyman än den jag haft, även om jag ju måste tillstå att min bild varit väldigt vag. Så mycket mer av den klassiska teatern, de "stora" rollerna än vad jag tänkt mig. Så mycket mer läsande och stötande och blötande av skådespeleriet än jag trott, eftersom jag någonstans fångat upp något om hennes "intuitiva agerande". Men visst ligger fokus på den trasiga och sköra Lena Nyman, som gör succé efter succé på scenen men med nöd och näppe klamrar sig fast vid tillvaron privat, sökande efter kärlek men ständigt besviken, ständigt sviken - antingen av den andre eller av sig själv.

Ett liv av missbruk i jakt på lugn och tröst – först maten, som alltid tycks vara för mycket och som måste kompenseras med bantningspiller, som måste korrigeras med sömnmedel och lugnande för att preparaten är att jämställa med amfetamin. Så alkoholen – Lena Nyman är i princip alkoholiserad innan hon har rätt att handla på Systembolaget. Det är en annan tid, i alla fall vad gäller någon sorts ansvar, eller synen på ansvar. Alla dricker mycket, många dricker för mycket och så länge man sköter sig på scen har ingen med det att göra, ungefär. Lena Nyman gör sina försök, åker på behandlingshem, trappar ned, försöker men det håller inte så länge och svårare blir det hela tiden. Kroppen blir sliten, och själen. Relationerna trasas ibland sönder av alkohol, ibland av andra orsaker och trösten som ges är – mer alkohol, mer tabletter. Det finns de som försöker ta henne åt andra hållet, delvis med, delvis mot hennes vilja men det är svårt, eller hopplöst i längden. 

En annan tid också i hur öppet och i princip oemotsagt kvinnor kunde värderas och förminskas - som när det snarare är hennes kropp som recenseras och bedöms som "ointelligent" (Lena Nyman skrev och fick faktiskt publicerat ett svar på detta för hur sjutton ser en intelligent kropp ut?). Mycket länge var det mycket "lilla gumman" och liten var hon ju också rent fysiskt, men det gick inte riktigt att få ihop den bild som skapats av hennes första roller med den hårt arbetande skådespelaren och det där befintliga kvinnoidealet Inga Tidblad.

Annika Persson har talat med en del av dem som kände och/eller arbetade med Lena Nyman men källmaterialet är huvudsakligen Lena Nymans egna dagböcker och anteckningar, kompletterat med intervjuer  i tidningar och TV. Till skillnad från ett par biografier jag läst det senaste året känns den här boken väldigt ren från biografen - Annika Persson redogör för det material hon har och reflekterar kring det men tolkningarna känns inte överdrivna. Kanhända är det bara så att hon är skickligare på att skapa den illusion av objektivitet jag uppskattar.