Omläst: Swanns värld (På spaning efter den tid som flytt 1) av Marcel Proust

Det är alldeles i början av Swanns värld berättaren doppar sin madeleinekaka i lindblomste och förlorar sig i minnen. Det är något roande - eller kanske oroande - att denna kaka mycket väl hade kunnat vara något så prosaiskt som rostat bröd, vilket är vad författaren förtär i en tidig skiss. Den mytiska madeleinekakan, denna port till det förflutna, det fördolda, hade i så fall aldrig funnits på det sätt den gör nu. Sådant kan få mig att hisna lite, att denna korta mening som på något sätt skänker en extra autenticitet åt det hela faktiskt skrivits om, att en så etablerad bild var så nära att inte bli till.

Men nu finns den där och den tar oss till Combray, till barndomens somrar med promenader i omgivningen och med eftermiddgens väntan på att kvällen ska komma och med den ångesten. Ångesten över ensamheten och längtan efter moderns godnattkyssar, vars uteblivande kan utlösa något katastrofalt. Den totala lojaliteten med barnet i en tid då barns behov inte alls blev tillgodosedda på samma sätt som nu, särskilt inte "sköra" barn som berättaren.

De bekanta är många, de bekantas bekanta än fler och än nämns de vid namn, än med sina titlar och jag har lite svårt att följa med ibland. En nära bekant till familjen är Swann och det är något besynnerligt med honom och hans familj, något med hans hustru. Och sedan leds vi över till förhistorien om Swanns kärlek till Odette, den lyckliga och plågsamma som i så hög grad spelas upp inför gästerna på en liten salong i Paris. Världsmannen Swann, som känner alla och umgås med kungligheter överger den högsta sociteten för denna lilla krets och för Odette, som egentligen inte alls är "hans typ". Men kärleken är outgrundlig och svartsjukan är olidlig.

Det går långsamt hos Proust, det vet alla, och det är i denna långsamhet skönheten vecklar ut sig, stilla, nästan omärkligt, som när en blomma slår ut. Det är också något disigt över texten, det förflutnas suddiga konturer, också när det egentligen är något exakt som beskrivs. Är det mängden adjektiv eller är det bara valet av ord som omedelbart placerar mig som läsare i en annan tid med ett annat tempo?

"Där låg ett skimmer över Gustafs dagar,/ fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill," diktade Esaias Tegnér men det är nästan samma skimmer jag tänker på här. Det är inte några pudrade peruker men det är fantastiskt, utländskt och flärdfullt.

På något sätt får allt ungefär samma tyngd, oavsett om det är det lilla, vardagliga som skildras eller det som för berättaren är omvälvande upplevelser. Allt sveps in i samma slöjor, samma minnens försonande flor. På samma sätt blir människorna till endast delvis, endast de facetter som blir belysta syns och de ter sig ofta avlägsna och smått outgrundliga även i sin ytlighet. 

Av dem som läst Swanns värld lär hälften fortsätta med andra delen, I skuggan av unga flickor i blom, och sedan är det hälften av dessa som fortsätter med tredje delen. Någonstans borde tappet sluta - har man lagt ned såpass mycket lästid och -energi vill man nog slutföra sin läsning. Den här gången har jag tänkt göra det.