fredag 18 mars 2016

Omläst: I skuggan av unga flickor i blom (På spaning efter den tid som flytt 2) av Marcel Proust

Efter en paus med annan bok fortsatte jag med andra delen av På spaning efter den tid som flytt: I skuggan av unga flickor i blom.

Några år har gått och äntligen får berättaren umgås med Swanns dotter Gilberte, som han bara såg på avstånd som yngre. De leker i en park och han blir bjuden på tesammankomster men även om det är Gilberte han är smått förälskad i, är det ändå Madame Swann som utövar den starkaste lockelsen och när vänskapen med Gilberte tar slut fortsätter han ändå träffa hennes mor, delvis som ett sätt att bevisa sin självständighet.

En sommar tillbringar han också på badorten Balbec tillsammans med sin mormor och där umgås han med en målare och träffar en grupp flickor att fascineras av, en flock där individerna framträder så småningom en efter en och det allmänna intresset övergår i specifik förälskelse.

Det är så mycket som försiggår i det inre, så mycket man skulle vilja visa eller säga men som man inte kan eller vågar annat än dölja. Här är det ett intrikat nät av sociala spärrar i vägen men också berättarens egen osäkerhet och vaga sjuklighet. Alla avvägningar och funderingar, alla uträknade sätt att så smått hämnas att han blivit försmådd, men sannolikt utan att den det ska drabba egentligen märker något - den olyckliga kärlekens eviga dilemma.

Författardrömmarna består men vacklar, då hans skrivande inte alls når den nivå han strävar efter och då han får ganska nedgörande kritik från ett håll och från ett annat ser sin författaridol sjunka, genom att i verkligheten inte alls motsvara den bild han gjort sig av honom.

När jag läser I skuggan av unga flickor i blom blir jag inte klok på hur gammal berättaren egentligen är - han är svag och sjuklig och behandlas som ett barn av sin familj men drömmer om att gifta sig med Gilberte och en brottningsmatch med henne (åtminstone tycks hon uppfatta det så) blir till något helt annat för hans del.

Beskrivningarna av miljöer och kläder slår på något sätt det mesta. Jag inte bara ser, utan kan känna tygerna och dofterna och jag vill stanna kvar där, i denna andra bättre värld, där det egentligen nästan inte händer något men livet fortgår, vecklar in sig, vecklar ut sig. En värld som på många plan egentligen är så bekymmerslös att man verkligen måste skaffa sig saker att oroa sig över.

Det känns som om jag äntligen hittade rätt sätt för mig att läsa Proust och det är jag innerligt glad över.

4 kommentarer:

Birgitta sa...

Jag är lite nyfiken på vad du menar med ett sätt att läsa Proust som passar dig. Är det att du varvar med andra böcker? Eller att du bara bestämt dig för att "nu banne mig ska det göras, antingen jag gillar det eller inte"? Själv har jag bara läst första delen för väldigt länge sedan (som ung student i litteraturvetenskap) och minns bara några individuella scener, annars nästan inget. Tror nästan att jag måste vänta på pensionen för detta, men är också tveksam till om jag överhuvudtaget vill läsa honom och om jag kommer att gilla honom. Fst på ett sätt vill jag ju...

Saga sa...

Det är nog en kombination av tvång och lämpor - och planering. Eftersom en del På spaning... tar mig ett par veckors lästid har jag "budgeterat" för detta sedan i somras. Att varva med andra böcker ger mig dels pauser och omväxling (för även om jag älskar att befinna mig i den där flydda tiden blir jag ganska trött av den), dels måste jag för att hinna med recensionsdeadlines annorstädes. Och genom att säga till så många som möjligt att jag ägnar mig åt det här projektet blir det svårare att ge upp. Aldrig förr har jag ägnat mig åt någon sorts genomgripande motivationsanalys i samband med läsning!

Jag kan bli osäker på om jag helst vill läsa hela På spaning... eller om jag helst vill ha läst den. Att jag strandat efter del två två gånger tidigare är något som känns som ett misslyckande och jag vill inte hamna där igen. Nu, mot slutet av del tre, är jag ju en bra bit in på okänd mark och börjar samtidigt bli ganska mätt på ordrikedomen som har sin motsats i intrigfattigdomen. Och väldigt mätt på en del av kvinnosynen. Jag ser fram emot att kunna improvisera mer men sedan har jag ju tänkt läsa Elena Ferrantes Neapelserie så jag har bokat in en stor del av året.

Tantaugusta sa...

Jag blir bara mer och mer inspirerad. Snart så kanske första boken hittar hem hit.

Saga sa...

Vad roligt att du känner så! Om du är en sådan person som har mer lästid på sommaren skulle jag råda dig att avsätta en del av den åt första delen - och sedan kan du fundera på om du vill läsa vidare.