Farmor

Idag skulle min farmor ha fyllt hundra år, om hon inte fått nog av livet när hon bröt benet för fyra år sedan. Hon befann sig redan långt in i förvirringens mörker och alla hennes vänner var redan avlidna och det fick räcka så. På sjukhuset, när de lagt benet tillrätta och gipsat henne, somnade hon in.

Min farmor, som jag älskade nästan mest i världen, som alltid var snäll och skämde bort, som slösade med kramar och grädde och kunde ta fram smultron som hon frusit in på strå när vi kom till henne över jul. Som körde en liten gul folkvagn och lämnade nycklarna i när hon handlade, som alltid blev kvar i affären väldigt länge, eftersom hon kände alla och stannade och pratade med varenda en.

Min farmor som kunde ha blivit så mycket om hon levt i en annan tid, en tid där möjligheterna var större för små flickor födda utom äktenskapet i ett litet brukssamhälle, små flickor med läshuvud som var tvungna att börja arbeta efter sex års folkskola, trots att läraren försökte övertala - för det fanns inga pengar till något sådant. Den sorg hon stängde in, större än skammen som vidlät hennes härkomst. Sorgen som alltid fanns där jämte allt hon inte så gärna talade om.

Så mycket som jag inte visste, eller inte fullt ut förstod, förrän jag läste den text hon fyllt ett halvt vaxdukshäfte med - en livshistoria där början var svår, hård och fylld av umbäranden. Så långt bort och så nära. Fattigdomen, nästansvälten, för många som skulle försörjas av för få. Så lätt då att se varför hon alltid hade ett proppfullt kylskåp och en lika fylld frys - och en sagolik matgarderob; ett skafferi som man kunde gå in i.

Så lätt att se varför kärlekens valuta var smör och vispgrädde, det som inte funnits kunde hon senare i livet slösa med. Kafferepen med minst sju sorters kakor, en oändlig räcka över barndomens somrar. Drömtårta, saxkakor, nötkakor, kringlor.

Kärlekens och trygghetens valuta som fick ta udden av sorgen. Lyckan och stoltheten - ja, revanschen i ett lyckligt äktenskap och en son som fick studera (måste studera, något annat var inte att tänka på, den andra tiden).

Så mycket mat och kakor i mina minnen, så nära till hands att tänka på Kristina Sandbergs Maj, även om de för övrigt inte har så mycket gemensamt mer än tiden. Den insnärjda, kringrända. Farmor flyttade aldrig längre än några kilometer från huset där hon föddes men som femtioåring betvingade hon tillfälligt flygskräcken och for till London.

Jag minns henne inte som någon särskilt läsande människa men hon gav mig bilderböcker av Elsa Beskow och vi åkte till den närmaste bokhandeln och jag fick Doktor Dolittle och Kulla-Gulla. Och det var hon som gav mig Ronja Rövardotter i julklapp, boken med det lummigaste omslaget i världen. Och så skrev hon en bok till mig med snirklig skrivstil (den vackraste handstil jag visste).

Jag borde ha ställt till med ett rejält kaffekalas idag till hennes ära, med sjutton sorters kakor - det hade hon lett åt i sin himmel (fast hon trodde inte så mycket på Gud, var mest med i Kyrkliga Sy för att det var trevligt att sitta och prata). Kanelbullar, Hillevis bullar eller kanske Hannas, mjuk nötkaka, gifflar, drömmar, rulltårta, ambrosiakaka, jag får inte glömma ambrosiakakan, äppellängd, smultringar, jordgubbstårta...