Omläst: The secret History av Donna Tartt

Jag läste Den hemliga historien när den kom på svenska i början av 1990-talet, redan då en kultbok med ett oändligt antal superlativtyngda recensioner. Jag minns att jag tyckte att den var bra men att den inte var som jag tänkt mig och att jag fann piedestalupphöjandet en aning överdrivet.

Nu har jag läst om den på engelska, delvis för att den alltid dyker upp på diverse bokbloggar, främst i kommentarerna på Bokhora, delvis för att det var den Marsha Pessls Special Topics in Calamity Physics jämfördes med. Egentligen är väl en handlingspresentation överflödig men i korthet:

En ung man som redan hoppat av en utbildning kommer till ett nytt college långt hemifrån. Där hamnar han, efter viss möda, i den lilla exklusiva grupp som studerar gammalgrekiska för den karismatiske läraren Julian. Det är fem mycket speciella och till synes extremt välbärgade studenter och Richard har vissa svårigheter att dölja sin betydligt påvrare bakgrund. De har också hemligheter och efter ett tag visar det sig att det finns en som är betydligt värre än vad Richard från början kunnat ana, och vissa hemligheter måste man göra allt för att dölja.

Det är verkligen en fascinerande (och ganska förfärlig) historia, även om jag fortfarande inte blir så där trollbunden som andra lär ha blivit. Den snärjande magin kretsen utövar biter inte riktigt på mig och därmed blir det ibland svårt att känna hur fast Richard faktiskt är. Men kompositionen är mycket skickligt utförd; som läsare får man veta väldigt mycket på ett tidigt stadium medan vägen dit är det som utgör själva textmassan.

Jag mindes betydligt fler lärda citat än vad som faktiskt finns där men här är de betydligt bättre integrerade i handlingen än i S.T.I.C.P. - det känns inte som om de är till för att författaren ska få briljera, utan för att bidra till stämningen och utgöra en karakteristik över personerna. Och för att ytterligare peka på likheterna mellan denna historia och de grekiska tragedierna.