tisdag 17 maj 2016

Utläst: I tiden av Lyra Ekström Lindbäck

Jag har läst Lyra Ekström Lindbäcks tidigare böcker, Tillhör Lyra Ekström Lindbäck och Ett så starkt ljus och varit positiv men inte begeistrad så när jag inte fångades särskilt av beskrivningen av hennes senaste, I tiden, var det lätt att avstå. Men sedan läste jag Helena Dahlgrens mycket positiva recension, som fick mig att tänka på Proust och i stället kände jag att jag bara måste läsa den.

Christoffer är modeskribent som frilansar för tidskrifter men också medverkar i radioprogram och modererar paneldebatter. Han är hyfsat framgångsrik och lever egentligen sin dröm men det räcker inte längre, han vill något annat. En trettioårskris, en föraning av utmattningsdepression, en längtan tillbaka till en annan tid i livet.

Det känns en aning mindre som Proust när jag verkligen läser det, för medan jag läser Proust har jag en känsla av att ingenting egentligen händer, medan jag upplever det som att det sker saker med Christoffer och med hans liv men samtidigt undrar jag om det bara är för att nutiden är så välbekant att de små små sakerna, ickehändelserna, ändå är tydligare för mig. Men annars går det att dra de där simpla parallellerna mellan förra sekelskiftets salonger och dessa fester där de som är något - eller de som vill vara något - möts och talar om sig själva. Baronerna och furstinnorna är modejournalister, fotografer, DJ:s och modeller och utmattningsdepressionen är dagens motsvarighet till Prousts berättares skörhet.

Tiden som har flytt och gäckar såväl nu som för hundra år sedan, det nostalgiska skimret som vidlåder ungdomen, gräset som är som grönast när man inte riktigt kan tro att man någonsin ska nå det - och hur njutbart det faktiskt är att längta och sukta.

Den yta som fanns då och den yta som finns nu - är de inte till förväxling lika, egentligen? Och vår längtan in under den. Men jag har en känsla av att vi är mer lättimponerade nu, att det krävs mindre för att vi ska tro att vi får något mer. De snygga metaforerna och liknelserna som gör orden till något annat, ja, vi tackar och tar emot, för att det så ofta är så tafatt. De dubbelexponerade ironiska lagren som skapar distans och utgör en garanti för att alltid komma undan. Och det är kanske där jag inte längre följer med, utan läser bokstavligt. Läser in författaren där jag borde läsa in huvudpersonen. Fastnar i bilden av ett "finlemmat ansikte" och ser armar och ben i stället för ögon och näsa. Jag är för gammal och för kritisk.

Så är det också med aningen av förakt för de sociala medierna, vad de gör med oss, och jag kan se och förstå det, samtidigt som jag hittat några av mina bästa vänner på det sättet. På samma sätt skaver det att det är det långsamt analoga fotograferandet som ska vara vägen ut, åtminstone tillfälligt. Nostalgin igen men här är det nog bara en träffande gestaltning av nutidens dragning till dået. Hur vi alltid spanar efter det svunna, det vi förlorat på vägen. Här ligger njutningen i en paradox där spontaniteten och lekfullheten från barndomen och tonåren möter fördröjningen innan man kan se det faktiska resultatet.

Men samtidigt kan jag identifiera mig med Christoffer och hans längtan, hans famlande. Hans trettioårskris glider in i min fyrtioårskris. Han har visserligen fått det han trodde att han ville ha, det har inte jag, men ibland kan det komma på ett ut.
De avhuggna livsbanorna ligger bakom honom som döda maskar, små och hoptorkade i spåren till hans nuvarande liv. en ryckig frilanstillvaro som det har blivit för sent att komma ut ur. Vad som helst kan inte längre hända i livet, gradvis har den obestämda framtiden snörts ihop till ett mycket snävt urval av vägar där hans kompetens och kontakter kan ta honom vidare.
Så. Ingenting händer. Någonting händer. Och det är det som är livet.

2 kommentarer:

Helena sa...

Helt underbar avslutning! Önskar jag kommit på den formuleringen själv. :)

Saga sa...

Tack! Den var verkligen en ingivelse i stunden. Fint beröm från den som formulerar sig lysande jämt!