Presentvånda

Jag ska på ettårskalas idag och presenten ska naturligtvis vara en bok. Tidskris ledde till ett besök på Akademibokhandeln i Skrapan precis vid stängning igår. Bilderbok, bilderbok, bilderbok. För äldre barn, alldeles för fula bilder, för dyr, för si, för så. Till sist en enades vi om Första och andra mosboken av Johanna Westman (avocado som pekboksobjekt, ja! Bibelallusion, ja!) men sedan har jag börjat fundera; är en ettåring för gammal för den boken och för hela moskonceptet? Nåväl, jag tar med kvittot så att de kan byta.

Biblioteksdilemma

Idag ska vi åka och titta på villan och få lite instruktioner i hur saker och ting fungerar och det känns både spännande och skrämmande; tänk om huset inte alls ser ut som vi minns det, som vi målat upp det i vår fantasi. Tänk om rummet jag tänkt ska bli bibliotek (om bara för "a few books") inte alls passar för ändamålet när allt kommer omkring.

Det är ett stort hus, vi borde inte ha några problem att få plats, men samtidigt gar vi ju så mycket saker (och välmenande släktingar som tror att vi kommer att behöva en massa saker som de har i sina förråd) att jag är rädd för att det kommer att bli överbelamrat redan från början. Det får inte bli så, våra egon måste få plats... ;-)

Något närmare flytt

Om en månad - förmodligen - går det stora flyttlasset ut till villan i Förorten. Dessförinnan ska allt packas ned och ihop och bävan är tillbaka. Det kändes som ofantliga mängder inför visningen men det är ju så mycket mer än så kvar. Och böckerna är ju det där ständiga orosmomentet - hur många kassar och kartonger kommer att gå åt? De närmaste veckorna kommer jag att ställa mig själv frågan varför jag äger så många böcker ett otal gånger. Likaså huruvida jag måste skaffa fler, eller måste behålla alla.

Hur gör ni som verkligen har många böcker (jag tror att vi har knappt tvåtusen volymer, vilket känns futtigt i alla sammanhang utom detta) när ni flyttar?

Jobbmugg

På kontoret har jag en Penguinmugg att dricka te och varm choklad ur. Födelsedagspresent från Fästmannen för ett par år sedan. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om hans bild av mig (men kanske vara glad att han inte tyckte att The Body in the Library var mest passande?).

Utläst: Mörkrädd av Andreas Roman

Om en månad ungefär går flyttlasset till villan så jag var strategisk och läste Mörkrädd nu, i god tid. Jag är nämligen mörkrädd. Väldigt mörkrädd, om än inte som huvudpersonen, och ganska lättskrämd.

David är sedan barndomen närmast patologiskt mörkrädd och gör allt för att slippa vara ensam dygnets mörka timmar men inser till sist att det måste bli ett slut på detta. Alltså börjar han i terapi och examensmomentet innebär att tillbringa en tid ensam i en ödsligt belägen stuga i Norrland (blotta tanken på detta får mig att rysa). Nåväl, helt ensam är han inte, katten Trassel är med.

Jag är ingen skräckmänniska, vare sig vad gäller film eller litteratur. Jag hade en Stephen King-period i tonåren men det är ungefär allt och skräckfilm går i stort sett inte, eftersom jag blir så rädd men utan att få en kick av det, bara illamåendet. Detta är nog det första i "ren" skräckväg* (deckare/thrillers räknas inte) jag läst på mycket länge (förresten, lite vampyrer har slunkit ned) och effekten var stark: faktum är, att jag satt i soffan och läste, Fästmannen satt bredvid och plötsligt sade han något till mig och jag hoppade en decimeter upp i luften. Det kan ha att göra med att just då var det Trassel som var utsatt och jag har en tendens att identifiera mig med litterära katter.

Nutidshistorien i stugan är varvad med tillbakablickar från barndomen, bilder som både fördjupar och förenklar historien, för finns det något där ute i skogen, något som vill komma in, eller är David så svårt märkt av en händelse att han blivit galen? Svaret står inte i svart och vitt men minnesbilderna leder för tydligt och för tidigt i en riktning, tycker jag. Det är en ganska lång startsträcka, längre än den bit jag läste på lunchen, och det var nästan så att jag undrade om det skulle bli riktigt läskigt men det blev det. Slutet var dock ett minus.

* Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att jag läst sådant som kan kategoriseras som skräck men det här är en renare variant.

Utläst: SOS från mänskligheten av Johanna Nilsson

Jag har dubbla känslor inför den här boken. Samtidigt som de många personerna i hög grad är schabloner, mer eller mindre typfall av sina problem, blir jag ibland berörd av dem och deras historier.

Det är en ganska vanlig uppbyggnad just nu; ett flertal personer vars vägar korsas på lite olika sätt, denna gång med en gigolo som nav och knutpunkt. Benjamin säljer sin kropp och sin kärlek för att göra bot, för att sona det brott han inte ens vet om han har begått. Hans kunder utgör en provkarta av dagens problem och diagnoser - bulimi, agorafobi, sömnproblem, prestationsångest, svartsjuka på bonusbarn, drogberoende...

Jag tycker bättre om Johanna Nilssons tidigare böcker, där framför allt en huvudperson får tid och utrymme att bli en hel människa. Det här blir för ytligt för mig. Det är snabba klipp och till en början har jag svårt att hålla isär personerna och jag kan inte riktigt engagera mig, trots de där glimtarna.

Ibland får jag också en känsla av att författarens allierande med de svaga mest blir till något kokett - hon sparkar ironiskt mot de som har makt, pengar och status, trots att hon själv, om än inte i lika hög grad, hör dit. Hon må ha sin psykiska svaghet men i övrigt känns det inte riktigt trovärdigt. Alliansen är också nära en alienation, i och med att personernas problem ofta skildras så schablonartat och ytligt. Dessutom är de "onda" så extremt onda. De är totalt onyanserade och även om det ges en ironisk ursäkt till något av det vidriga beteendet är det på ett ytterst föraktfullt sätt, något som rimmar ganska illa med författarens övriga försök till förståelse för de utsatta.

Kung Liljekonvalje

De senaste dagarna har en av de vackraste dikterna jag vet susat i mitt huvud:

Kung Liljekonvalje av dungen,
kung Liljekonvalje är vit som snö,
nu sörjer unga kungen
prinsessan Liljekonvaljemö.

Kung Liljekonvalje han sänker
sitt sorgsna huvud så tungt och vekt,
och silverhjälmen blänker
i sommarskymningen blekt.

Kring bårens spindelvävar
från rökelsekaren med blomsterstoft
en virak sakta svävar,
all skogen är full av doft.

Från björkens gungande krona,
från vindens vaggande gröna hus
små sorgevisor tona,
all skogen är uppfylld av sus.

Det susar ett bud genom dälden
om kungssorg bland viskande blad,
i skogens vida välden
från liljekonvaljernas huvudstad.

(Strövtåg i hembygden IV ur Stänk och flikar av Gustaf Fröding)

Läslunch

Ingen annan hade med sig mat så jag fick äta lunch ensam - men med böcker som sällskap är man ju faktiskt inte riktigt ensam så jag tillbringade tiden tillsammans med Andreas Romans Mörkrädd. En ljus personalmatsal är väl inte precis den mest lämpliga miljön men eftersom det var början jag läste gjorde det inte så mycket. Jag har inte fått någon känsla för den än, mer än att det dök upp ett irriterande språkfel/klumpig formulering som jag hakade upp mig på.

Omläst: The secret History av Donna Tartt

Jag läste Den hemliga historien när den kom på svenska i början av 1990-talet, redan då en kultbok med ett oändligt antal superlativtyngda recensioner. Jag minns att jag tyckte att den var bra men att den inte var som jag tänkt mig och att jag fann piedestalupphöjandet en aning överdrivet.

Nu har jag läst om den på engelska, delvis för att den alltid dyker upp på diverse bokbloggar, främst i kommentarerna på Bokhora, delvis för att det var den Marsha Pessls Special Topics in Calamity Physics jämfördes med. Egentligen är väl en handlingspresentation överflödig men i korthet:

En ung man som redan hoppat av en utbildning kommer till ett nytt college långt hemifrån. Där hamnar han, efter viss möda, i den lilla exklusiva grupp som studerar gammalgrekiska för den karismatiske läraren Julian. Det är fem mycket speciella och till synes extremt välbärgade studenter och Richard har vissa svårigheter att dölja sin betydligt påvrare bakgrund. De har också hemligheter och efter ett tag visar det sig att det finns en som är betydligt värre än vad Richard från början kunnat ana, och vissa hemligheter måste man göra allt för att dölja.

Det är verkligen en fascinerande (och ganska förfärlig) historia, även om jag fortfarande inte blir så där trollbunden som andra lär ha blivit. Den snärjande magin kretsen utövar biter inte riktigt på mig och därmed blir det ibland svårt att känna hur fast Richard faktiskt är. Men kompositionen är mycket skickligt utförd; som läsare får man veta väldigt mycket på ett tidigt stadium medan vägen dit är det som utgör själva textmassan.

Jag mindes betydligt fler lärda citat än vad som faktiskt finns där men här är de betydligt bättre integrerade i handlingen än i S.T.I.C.P. - det känns inte som om de är till för att författaren ska få briljera, utan för att bidra till stämningen och utgöra en karakteristik över personerna. Och för att ytterligare peka på likheterna mellan denna historia och de grekiska tragedierna.

Boktips anno '64

Jag halvsamlar på Evas kalender och blir glad varje gång jag råkar springa på någon sådan på Myrorna. Idag hade jag tur igen och hittade en från 1964.

Bland mycket annat fanns där tips på författare som ungdomar kunde tänkas gilla att läsa på engelska - något som denna pedagogiskt upplagda publikation tyckte var främjansvärt - idel (i stort sett) kända namn.

(Om det inte syns är det Lawrence Durrell, William Golding, Norman Mailer, Carson McCullers (who?), Georg Orwell, F. Scott Fitzgerald, John Steinbeck och John Updike. Är det inte typiskt att den enda kvinnan i församlingen är den jag aldrig har hört talas om.)

Utläst: Sex av Sara Villius

Sorry, jag förstår mig inte på den här boken. En liten söt volym med omslag som ett blombroderi och en fyrklöver som det första man ser när man öppnar den men sedan?

En alldeles för liten flicka på hemlig semester med en inte lastgammal men alldeles för gammal man. En frustrerad gift kvinna som försöker skriva sig ur någonting, till någonting med hjälp av denna historia. Hennes fantasier. Några chatsessioner på en kontaktsajt. Och så titeln då: Sex. Varför får jag bara känslan av att titeln finns där för att locka till sig (annars ovilliga) läsare? För mig ter den sig så malplacerad - den här boken är så osexig på alla möjliga plan, trots att sex tycks vara drivkraften bakom en hel del av det som sker. Det är som om det är en alldeles för pretentiös titel för innehållet, som ett löfte om något helt annat, eller åtminstone något mer. De möjliga mörka underströmmarna är snarare stillastående vatten och luften går ur det hela av att allt ändå bara är någon sorts fantasi,

Det är skrivarkursprosa och varken utveckling eller egentlig inveckling, bara spårväxling och något som utmynnar i ett "jaha" från min sida. Jag borde tillhöra målgruppen men tyvärr, för mig är detta en miss.

Utläst: Mig äger ingen av Åsa Linderborg

Slutomdömet blir nog som det jag skrev halvvägs - det är så mycket kärlek i den här boken, och det är historien som är i centrum, inte formen eller språket, och det är så skönt. Det är för det mesta rakt upp och ned, även om barnet Åsas tillvaro minst av allt är det - eller kanske just upp och ned, jämfört med vad vi andra förväntar oss.

Det är i alla fall barndomen jag tycker mest om att läsa om, den vuxna Åsa blir knepigare, även om jag kan förstå hennes växlande mellan avstånd och närhet, längtan efter att dra streck över men svårighet i att göra det.

Det är en tillvaro så nära men ändå så fjärran, en tid så avlägsen men ändå inte och någon gång undrar jag "kan det verkligen ha varit så?" - borde inte någon ha märkt avsaknaden av rena kläder, tandbortstning, mer än rudimentär tvätt? Å andra sidan spelar det inte så stor roll, det är en kärleksförklaring och äreräddning och det räcker mer än väl.

Blogganalys

På den här sidan kan man få en analys av sin personlighet utifrån sin blogg. Analysen grundar sig i tanken att hur man skriver speglar hur man är, vilket också innebär att resultatet beror på hur personligt man skriver och om man "spelar en roll" när man bloggar.

Själv blev jag klassificerad som Tänkare, vilket naturligtvis smickrar mig, intellektuell wanna-be som jag är. Några utdrag ur beskrivningen:

"[...] ständigt sysselsatta med att studera, systematisera och bedöma idéer och möjligheter. Logisk analys av abstrakta idéer är mums för Tänkare!"

"Tänkare är också ofta mycket intresserade av ord och språk [...]"

"Och lika ofta riktigt jobbiga för andra genom att göra hårfin distinktioner mellan ord eller idéer."

Påfyllning (2)

Det hade dykt upp lite nytt i tvättstugan igår: Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon och Edward Finnigans upprättelse av Roslund & Hellström plockade jag med mig upp. Hur ska jag klara mig utan bokbytarhylla i tvättstugan?*

Och på Läsesalongen hittade jag Johanna Nilssons S.O.S. från mänskligheten som jag bävar lite för - recensionerna var ju minst sagt blandade.

* Troligen alldeles utmärkt, fördelarna med en egen överväger alla gånger.

Påfyllning

Jag missade Dramatens kostymutförsäljning (min vanliga otur; jag får reda på det försent och man måste vara på plats i god tid) och tröstshoppade böcker på Myrorna: Barbapapa och Barbapapas resa i en volym (har vi att göra med en nostalgisk 70-talist?), Medeltidens ABC (att ge bort), Den vita stenen (mer nostalgi, även om jag aldrig gillade TV-serien), Manon Lescaut (för att den blivit opera) och Casanovas memoarer (Don Giovanni är väl löst baserad på Casanova så operakoppling där också.

Post visning

Lägenheten är visad och såld men flyttlassen har ännu inte gått utan vi är kvar i det där mellanrummet. Jag har anpassat mig bra till det bokurval som finns kvar; bara någon enstaka gång har jag saknat något som är nedpackat, men det ska bli skönt när allt finns på plats igen.

Och så drömmer jag, som ju inte är någon stor bokshoppare, om att köpa en hel drös nya. Jag skriver listor och funderar men skickar inte iväg någon beställning. Men något enstaka besök på Stadsmissionen kan det ju bli och det senaste resulterade i Joyce carol Oates Blonde och Julian Goughs Juno & Juliet. Den senare får jag för mig att jag läst något positivt omdöme om men jag kan absolut inte komma på var. En, för mig, ovanlig chansning.

Pocketoraklet har talat

Nyfiken som jag är skickade jag in skonummer, favoritmusiker och favoritland för att få mitt skräddarsydda boktips från Pocket & Bok och resultatet blev Kärlekens musik av Vikram Seth. Det är en bok jag då och då har funderat på att läsa men utan att det blivit av, delvis p.g.a. min önskan att läsa den på engelska och när den dykt upp framför mig har det varit den svenska utgåvan. Och så har jag någon vag förutfattad mening om att den kan vara lite väl sliskig.

Utläst: Balen/Höstflugorna av Irène Némirovsky

Jag har aldrig förstått skillnaden mellan kort roman och lång novell, om någon sådan egentligen finns. Detta trots ett antal poäng i litteraturvetenskap. Balen och Höstflugorna går i alla fall under beteckningen romaner, även om särskilt den förra ger mig en synnerligen påtaglig novellkänsla och båda en bagatellkänsla.

Ett par har kommit upp sig här i världen och ska ge sin första stora bal. Deras dotter Antoinette fylls av förväntan, vilken byts i hämndlystnad när det visar sig att hon inte ska få vara med, utan förväntas gå och lägga sig innan gästerna kommer. Och nog hämnas hon.

Det är ett krypande obehag som följer berättelsen; vad ska ske när det hela uppdagas men samtidigt känner jag mig ganska oengagerad i huvudpersonen. Jag får också någon sorts idéer om att författarinnan personligen hatat och föraktat sin egen mor och skriver om det på det här sättet (jag har inte någon som helst grund för detta, eftersom jag inte läst på om Némirovsky) och det ger en ytterligare klibbighet.

Titeln Höstflugorna ger mer av stämning än faktisk innehållsbeskrivning. Det är en historia som spänner över en betydligt längre tidsrymd; en rysk adlig familj går i exil till Paris och en tid stannar den gamla amman och trotjänarinnan kvar, innan hon tvingas ge sig av hon också.

Det är något mycket Tjechovskt över den; godset på landsbygden, väntan, men det är något av än mer akut brytningstid och en känsla av att ingen går säker.

Utläst: Ut ur skuggan av Jessica Kolterjahn

Jag skrev att jag skulle ta något där språket inte var ett irritationsmoment och det första som hände när jag påbörjade Ut ur skuggan var att jag irriterade mig på de korta meningarna som hela tiden högg av saker och ting. Det dröjde dock inte många sidor innan jag insåg att de var perfekta för den här boken; de ger en dagbokskänsla, även om det inte står någonstans att det rör sig om en dagbok och de hjälper till att skapa en stämning som är just lite avstannande och oförlöst, i all sin inre dramatik.

Det är 1920-tal, en ung kvinna får en kamera av sin morfar och med den tar hon äntligen sina första steg mot att bli sig själv. Uppväxt i ett kärleksfattigt och intolerant hem har hon alltid känt sig utanför men sakta faller saker och ting på plats. På en fest möter hon kärleken, den förbjudna, som hennes tillvaro sedan kretsar kring. Det hinner gå fler år än man kan tro i denna inte alls så långa roman men det känns ändå inte summariskt och det har nog att göra med mina dagboksassociationer.

Jag tycker väldigt mycket om den här boken och hela tiden får jag så fina bilder av Stockholm och skärgårdshuset i en avlägsen tid, i färg fastän de borde vara svartvita eller sepiatonade, men lite softat dimmiga.

En förtvinad själ i en sund kropp?

Nu är det slut på läsfriden, eller i alla fall den dagliga dryga timmen av resväg: cykelpremiär. Det kommer visserligen att bli kortvarigt, eftersom det inte går att cykla till kontoret när vi har flyttat men under någon månad blir det kroppen som får sitt (nåja, det är bra för den men den tycker inte om det) medan den läshungrande själen får ligga i halvträda.

Fyra

Jag har fyra böcker att skriva om men ingen inspiration alls. Jag vill sätta mig i ett hörn med The Secret History i stället. Alternativt strosa runt på stan och äta glass.

Halvvägs: Mig äger ingen

Jag har kommit halvvägs i Åsa Linderborgs Mig äger ingen och låter mig marineras av kärleken sidorna tycks genomdränkta av. Svinalängorna känns avlägsna; språket är enkelt och självklart, inte konstruerat och arbetat. Här är historien i centrum. En kärlekshistoria.

Undantagstillstånd

Det är bokslut och den vanliga därmed följande tidsbristen som råder. Därtill har jag två provsjungningar och en resa till Köpenhamn den här veckan. Och så är det en hel del som behöver planeras inför inflytt i hus och utflytt ur lägenhet. Lugn och ro blir det någon annan gång.

Sist av alla?

Nu har jag i alla fall lånat Mig äger ingen på biblioteket; sist av alla kommer jag att läsa denna bok. Jag försöker hålla mina förväntningar hanterliga och det går skapligt; jag tyckte ju faktiskt inte alls om Svinalängorna och en del likheter anar jag ju.

Utläst: Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov

"Va, har du inte läst den förut?" var den stående kommentaren när folk fick syn på Mästaren och Margarita i min hand, min väska, på mitt skrivbord. Nej, det är en sådan där bok sóm det inte blivit av att läsa för mig, inte förrän nu.

Djävulen vandrar på Moskvas gator och allt vänds uppochned. Människor faller som käglor vid hans framfart men Margarita står kvar och står ganska stadigt. Det är svart humor en masse och mycket ryskt. Och så historien om Pontius Pilatus, ett helt annat evangelium, som löper genom texten.

Jag hade svårt att ta till mig den första delen, där djävulen mer eller mindre löper amok. Jag tyckte inte att det hela var det minsta roligt, utan mest segt och dessutom hade jag (som alltid när jag läser rysk litteraur) svårt att hålla isär personerna. Men andra delen, den som handlar främst om Margarita, var en ren njutning. Där förmådde jag också uppskatta Pontius Pilatus-berättelsen till fullo.

Udda kommentar

Lägenheten är såld nu. Ingen återvändo längre.

Vi frågade köparna om de vill behålla garderoberna och svaret var "ja, och ni får gärna lämna bokhyllorna också". Nej, dem tar vi med oss.