Utläst: Mörkrädd av Andreas Roman

Om en månad ungefär går flyttlasset till villan så jag var strategisk och läste Mörkrädd nu, i god tid. Jag är nämligen mörkrädd. Väldigt mörkrädd, om än inte som huvudpersonen, och ganska lättskrämd.

David är sedan barndomen närmast patologiskt mörkrädd och gör allt för att slippa vara ensam dygnets mörka timmar men inser till sist att det måste bli ett slut på detta. Alltså börjar han i terapi och examensmomentet innebär att tillbringa en tid ensam i en ödsligt belägen stuga i Norrland (blotta tanken på detta får mig att rysa). Nåväl, helt ensam är han inte, katten Trassel är med.

Jag är ingen skräckmänniska, vare sig vad gäller film eller litteratur. Jag hade en Stephen King-period i tonåren men det är ungefär allt och skräckfilm går i stort sett inte, eftersom jag blir så rädd men utan att få en kick av det, bara illamåendet. Detta är nog det första i "ren" skräckväg* (deckare/thrillers räknas inte) jag läst på mycket länge (förresten, lite vampyrer har slunkit ned) och effekten var stark: faktum är, att jag satt i soffan och läste, Fästmannen satt bredvid och plötsligt sade han något till mig och jag hoppade en decimeter upp i luften. Det kan ha att göra med att just då var det Trassel som var utsatt och jag har en tendens att identifiera mig med litterära katter.

Nutidshistorien i stugan är varvad med tillbakablickar från barndomen, bilder som både fördjupar och förenklar historien, för finns det något där ute i skogen, något som vill komma in, eller är David så svårt märkt av en händelse att han blivit galen? Svaret står inte i svart och vitt men minnesbilderna leder för tydligt och för tidigt i en riktning, tycker jag. Det är en ganska lång startsträcka, längre än den bit jag läste på lunchen, och det var nästan så att jag undrade om det skulle bli riktigt läskigt men det blev det. Slutet var dock ett minus.

* Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att jag läst sådant som kan kategoriseras som skräck men det här är en renare variant.