Utläst: När duvorna försvann av Sofi Oksanen

Jag har läst samtliga Sofi Oksanens romaner och tycker att Stalins kossor och Utrensning är mycket, mycket bra. När jag läste lite om När duvorna försvann kände jag mig inte omedelbart lockad av beskrivningen men i och med att jag litar på Sofi Oksanen som författare var det en ganska kort tvekan. 

Andra världskrigets Estland, en rävsax, tyskarna från ena sidan, bolsjevikerna från den andra. En tid av umbäranden och val mellan pest och kolera. En tid av död och sorg och hat. En tid också av överlevnad och svek.

Två män och en kvinna under dessa år, och dess efterdyningar tjugo år senare. Medlöpare och motståndsmän, vänner och fiender. Den ena mannen söker svar på vad som hände hans fästmö - från full av liv och lycka, trots ondskan, trots tiden, till tyst och nedtystad död - och jagar hennes mördare. Den andre lyckas hela tiden manövrera sig rätt mellan blindskären, än den ena sidan, än den andra. Och kvinnan, den andres fru, förd bakom ljuset men också med sin beskärda del av hemligheter, hemligheter som så småningom kommer fram. 

Det är inte spännande som en deckare men ändå finns de där, frågorna som inte har några svar, och när det plötsligt ges ett svar – ja, då är jag oförberedd och imponeras av hur Sofi Oksanen snärjt mig i tron att jag vet hur något förhåller sig, tron att jag vet vad det är jag läser. Tiden och tillvaron blir så levande för mig och trots att jag har svårt att känna någon direkt sympati för någon engagerar jag mig. Just det sista ser jag som ett bevis på Sofi Oksanens skicklighet, att jag trots att jag  huvudsakligen hyser ganska negativa känslor för huvudpersonerna ändå känner med (ett par av) dem och med de perifera offren för kriget, för tiden.

Vid några tillfällen blir jag förvirrad av hoppen mellan perspektiv och tid - och namnbyten men för det mesta är det inte några problem, även om jag kan tänka mig att många skulle finna oklarheten frustrerande. Också på det sättet är det här en mer krävande roman än Sofi Oksanens tidigare men väl värd ansträngningen.

Den som står i centrum och får mest utrymme är den ”onde”, den som tagit sig fram genom lögner och svek och som fortfarande offrar såväl närstående som okända för sin egen framgångs skull. Han lider inte av några samvetskval, bara rädslan för att själv bli påkommen finns där som något störande i tillvaron, jämte den labila hustrun.

Det är långt ifrån något lyckligt slut men det finns något mycket symmetriskt i det. Och många historier saknar just lyckliga slut. Det är inte de goda som vinner, om det nu finns några goda, det är de mest lämpade.