Utläst: Ut ur skuggan av Jessica Kolterjahn

Jag skrev att jag skulle ta något där språket inte var ett irritationsmoment och det första som hände när jag påbörjade Ut ur skuggan var att jag irriterade mig på de korta meningarna som hela tiden högg av saker och ting. Det dröjde dock inte många sidor innan jag insåg att de var perfekta för den här boken; de ger en dagbokskänsla, även om det inte står någonstans att det rör sig om en dagbok och de hjälper till att skapa en stämning som är just lite avstannande och oförlöst, i all sin inre dramatik.

Det är 1920-tal, en ung kvinna får en kamera av sin morfar och med den tar hon äntligen sina första steg mot att bli sig själv. Uppväxt i ett kärleksfattigt och intolerant hem har hon alltid känt sig utanför men sakta faller saker och ting på plats. På en fest möter hon kärleken, den förbjudna, som hennes tillvaro sedan kretsar kring. Det hinner gå fler år än man kan tro i denna inte alls så långa roman men det känns ändå inte summariskt och det har nog att göra med mina dagboksassociationer.

Jag tycker väldigt mycket om den här boken och hela tiden får jag så fina bilder av Stockholm och skärgårdshuset i en avlägsen tid, i färg fastän de borde vara svartvita eller sepiatonade, men lite softat dimmiga.