När jag avslutar mitt föredrag om Sylvia Plath kan man känna tystnaden, inte bara höra den. Som om vi alla håller andan, och jag gör det verkligen. Lyckades jag? Kunde jag förmedla något av min egen fascination inför denna författare? Ja, jag lyckades.
Ett år eller en termin senare är det dags igen, dags för nya föredrag om författare på engelsklektionerna. Jag är nervös; det gick så bra förra gången, jag kan inte överträffa det, jag måste göra något helt annat och bestämmer mig för Gertrude Stein. Läraren vill att vi skriver upp vilka författare vi valt för att det inte ska bli några krockar men jag viftar avvärjande, så säker är jag på att jag är ensam om mitt val.
Precis före mig är det dags för en av killarna i klassen. Han har med sig en videofilm och det tar faktiskt några minuter av Picassos äventyr innan jag inser vad som inträffat, det är som om jag vägrar förstå det först. När det väl går upp för mig vänder jag mig blixtsnabbt om mot läraren, som sitter i närheten, och viskväser att jag måste byta tid, till nästa vecka.
Men vem ska jag välja? Jag är arg, frustrerad, nervös. Jag känner mig bestulen och förrådd men den enda jag kan skylla på är mig själv. Min pojkvän studerar litteraturvetenskap och jag följer med till universitetsbiblioteket och vandrar mellan hyllorna. Plockar ut en biografi här och en annan där men inget lockar. Jag vet inte exakt när jag får idén men när den väl fått fäste kan jag inte släppa den: jag hittar på en författare. Den ultimata... hämnden, som om det finns något att hämnas. Men hur ska jag gå till väga? Pojkvännen läser Virginia Woolf och jag funderar på om jag skulle kunna uppfinna ytterligare en medlem i Bloomsburygruppen men efter lite läsande inser jag att jag inte klarar det - jag måste ju för sjutton ha något exempel att citera och någon författare är jag inte. Än mindre en engelskspråkig.
Och det är någonstans där, ur mina kreativa begränsningar, hon uppstår, Cecily de Hethen, Englands första kända kvinnliga författare, nunna någonstans in the middle of nowhere och det hon skrev var naturligtvis religiös poesi.
Jag darrar av nervositet hela dagen innan jag ska hålla mitt föredrag men tar mig på något sätt igenom det, svarar t.o.m. på frågor. Inget andlöst över det, duktigt och ordentligt.
Terminen närmar sig sitt slut och samvetet börjar gnata; jag har ju inte blivit genomskådad men så kan jag inte lämna det. Ändå skjuter jag upp det, får min femma i betyg, tänker att jag nog inte ska säga något i alla fall men avslöjar det för ett par klasskamrater en natt efter en studentfest. De tror mig knappt, jag, den ordentliga som gör precis som man ska och är världens tråkigaste, har stått och ljugit en lång stund för alla. Och även lurat läraren. Stolthet och dåligt samvete. Och så får jag mitt tillfälle, möter läraren på väg till skolavslutningen, berättar, han skrattar.
Då och då dyker hon upp, Cecily, som en av mina bättre historier. Den är alldeles sann, även om inte hon är det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar