Utläst: Hon är inte jag av Golnaz Hashemzadeh

Det här är också en bok jag inte hört talas om förrän den stod där på bibliotekshyllan: Hon är inte jag av Golnaz Hashemzadeh. Ätstörningar och Handelshögskolan, naturligtvis måste jag läsa den, trots att jag inte riktigt gillade det jag såg vid en snabb här-och-där-bläddring. Ätstörningsskildringar kan jag inte låta bli och Handelshögskolan – ja, där har vi en av mina egna krossade drömmar, en av mina akilleshälar, om man så vill. Men det är knepigt med romaner som har en väldigt självbiografisk grund och delvis också spelar på detta - jag värjer mig lite mot det, föredrar antingen romaner eller memoarer, inte det där diffusa. Känslan av att det jag recenserar är ett liv, inte en författares fantasi.

En familj på flykt. En treårig flicka tvingas ljuga om sitt förnamn för att få komma till Sverige, bort från det hotfulla Iran. Två föräldrar som delat en dröm men hamnat i något annat och har helt olika sätt att hantera det nya landet, språket, kulturen. Efter ett tag blir krocken mellan världarna dem övermäktig och mannen med "håningsögonen" blir ett monster som misshandlar sin hustru, delvis för att hon, som inte ville bli en del av det svenska samhället, plötsligt kommer in på läkarlinjen (men blir inte "mer" än sjuksköterska) i ett obehagligt spel där flickan blivit medberoende och medspelare. Flickan i frihetens land, flickan med alla möjligheter, flickan som ska förverkliga drömmarna och mer därtill.

Flickan som saknar namn, det enda vi vet är att hon inte heter Setareh, så symtomatiskt, flickan som blir vad andra gör henne till, som omskapar sig och återuppstår igen och igen. Hon är snabb och intelligent, begåvad vad gäller det mesta och uppfostrad till att jobba hårt, hårdare, hårdast. Och ständigt möter hon lärare som av fördomar eller missriktad omtanke placerar henne i de hopplösas fack, de framtidslösas. Hon måste stånga sig blodig mot dem, mot hela Fabriksorten, innan hon börjar stånga sig blodig mot sig själv. Hon presterar och presterar men det räcker inte, räcker aldrig. Fler schemalagda timmar för allt utom frihet, den där friheten som var alltings början. Och färre kalorier, färre kilon på kroppen. Späkning på alla områden och genom detta ska du nå stjärnorna, bli prinsessan, nej drottningen, för det är Planen, Planen som började där borta i Iran.

Utflykter till blatteland, försök att höra hemma någonstans. Vilse mellan världar, mellan drömmar som krockar med verklighet. En skenbar hemkomst och ett uppvaknande: det kanske inte finns ett sådant hemma, det kanske är i sig själv man måste höra hemma? Och ändå, den där chimären till hemkomst, jag känner den, rörelsen och värmen i kroppen, tonerna, orden. Sångerna från en trasig barndom som just där och då kan hela, kan läka.

Så – elitskolan, studentlivet, fester och hårda studier och ytterligare en utmaning, att bli dess kårordförande, ansiktet utåt, stjärnan, drottningen. Orden hon upprepar, för sig själv och för andra och tvivlen som ständigt är där, är kvar. Du hör inte hemma här. Tidningsartiklarna, intervjuerna – och de hotfulla breven. Kesoburkarna och såren på armarna. Hålla hårt men i vad? Ständigt ett pris att betala och så mycket som har tappats bort på vägen.

"Från och med idag är du ingenting." [...] "Du är van vid att vara mest, bäst och snyggast, men här är du ingenting." [...] Se dig omkring. Alla andra är mer. Alla andra är bättre. Alla andra är snyggare." [...] "Du finns inte, tills du har förtjänat att finnas." [---] "Ni är varandras framtid. Det är personerna som sitter bredvid er som kommer att avgöra vilken typ av jobb ni får, vilken typ av fester ni bjuds in till, vilka semesterresor ni kommer att åka på. Ni är ingenting utan varandra."
och
"Det är ni som kommer leda Sverige", förkunnade han. "Ni kommer styra finansmarknaden, ni kommer driva de stora företagen."

Så lät det också när jag började. Så precis likadant (fast på min tid hade man inte slutat använda infinitivmärke efter ordet kommer). Eller är det en efterkonstruktion, ett falskt deja vu? Och så mycket annat – precis likadant. Men där jag började vackla blir hon allt fastare, där jag avstod lyckas hon tacka ja till allt.

Flickans viljestyrka är enorm men det hon uppnår, allt hon uppnår, gör bara kontrasten än större mellan det hon är, det hon kan och det hon betraktas som. Hon lyckas aldrig få sin egen plats utan är alltid en symbol och representant för en grupp; ibland som en positiv förebild, ibland bara ett offer för fördomar. Ena dagen håller hon tal på fest i Stadshuset och den andra måste hon argumentera för att få byta ett par uppenbart undermåliga skor men svaret är ungefär att "invandrare kan man inte lita på".

Min stora behållning är skildringen av tillvaron på Handelshögskolan, även om det inte är det minsta behagligt att kastas tillbaka till den tiden och det misslyckandet, och relationen mellan syskonen. För det finns en lillebror, en liten bror att skydda och värna och det är ett projekt som misslyckas, en del som får stå åt sidan för den stora Planen. Ibland blir det övertydligt, som slutet, men samtidigt finns det bara två vägar, det lär man sig redan första året på Elitskolan: det är "up or out" som gäller.