Utläst: Tornet av Uwe Tellkamp

Förra julen var det rekord för mig i antal mottagna julklappsböcker och en av dem var närmast rekordtjock: Tornet av Uwe Tellkamp är med sina knappt tusen sidor en riktig tegelsten. Läsandet av den sköt jag upp länge, faktiskt för länge, eftersom jag inte hann läsa ut den innan året var till ända utan först nu i januari.

Dresden, 1980-tal. Knappt trettio år bort men väldigt avlägset, något som också förstärks av att personerna snarare försöker hålla sig fast vid hur det var ännu tidigare. Resterna av en borgerlighet som drömmer om fornstora dagar, före köerna till allt och ett marknadssystem i flera nivåer när man försökt komma undan marknadsekonomin. Byteshandel i kringelikrokar och en byråkratisk överbyggnad utan motstycke. När de inte drömmer om att slippa undan, få komma till Väst. Men samtidigt fasar för det man kan tvingas göra om någon kommer sådana planer på spåren. Ingen att lita på, alla är potentiella fiender. Sina egna svagheter måste man vakta noga och andras kan vara mycket bra att ha kännedom om.

Det är skickligt av Tellkamp att skildringen så länge ändå framstår som saklig och objektiv, att värderandet knappt märks. Det här är det normala, det är så tillvaron ser ut. Punkt. Det är vardag på sjukhus och stor femtioårsfest. Det är hemligt huggande av julgran och ärenden som ska uträttas i de där byråkratiska irrgångarna. Det är skola och litterära träffar. Det är spirande första kärlek och långvarig otrohet. Det är släktepos, utvecklingsroman och tidsskildring och så är det kursiverade avsnitt som jag har lite svårt för där de bryter av, bryter sig ut.

Det är ytterst detaljerade skildringar av enstaka händelser ur olika perspektiv. Ett växande lapptäcke över en plats och en tid och värderingarna blir allt tydligare. Det som först mest är annorlunda blir obehagligt och småningom skrämmande. Också de "framstående" människornas utsatthet är frapperande och de inte så framståendes är en avgrund. Ibland tangerar det vad som är uthärdligt men just när jag inte riktigt står ut längre förändras riktningen, byts perspektivet. Tiden tycks gå på ett alldeles särskilt sätt, en stillastående seghet och så ett plötsligt hopp

Tyvärr lever inte slutet upp till det man på något sätt tycker att man gjort sig förtjänt av efter alla de där sidorna utan blir något av ett antiklimax men resten är mycket fascinerande, även om jag efter att efter läsningen ha läst ett antal recensioner måste konstatera att jag missat den verkliga storheten; jag kan beundra det komplexa bygget och imponeras av det men det är bara delar av det som verkligen blivit levande för mig. .