Utläst: Lola uppochner av Monika Fagerholm

När man som jag har ganska dålig koll på bokutgivningen i förväg och mest ställs inför faktum när recensioner dyker upp är det inte så konstigt att man blir överraskad ibland. På biblioteket för kanske tre veckor sedan fick jag syn på en ny roman av Monika Fagerholm, Lola uppochner som jag genast snappade åt mig. Märkligt nog har jag inte läst något alls om den och då tycker jag ändå att jag följer en del Fagerholmläsare.

Baksidestexten definierar den som en thriller men egentligen är det en ganska vanlig resa in i Fagerholmland, som om något egentligen skulle vara "vanligt" där. Det finns ingen amerikansk flicka, ingen glitterscen, men det finns omtagningar och omkväden, snåriga relationer och sargade unga hjärtan. Det finns ett då och ett nu där dået är frågorna och nuet - kanske - ger svaren men samtidigt är det inte de som är viktiga. I den här boken är det det som Helena Dahlgrens har som mantra, språk och stämning, som är huvudsaken. Visserligen får man bitar till det där pusslet som är händelseförloppet, och ett stort - 20 000 eller kanske 22 000 bitars pussel finns också med i handlingen, men egentligen handlar det mer om hur man pusslar än  slutmotivet.

Persongalleriet upptar två sidor och jag måste bläddra tillbaka till den flera gånger. Kontrollera, stämma av. Jag blandar ihop och bläddrar tillbaka igen. De är så många och så vid första påseendet lika, trots att de inte alls är det, egentligen inte ens tvillingarna som blivit poliser och fortfarande som vuxna bor hemma hos sina föräldrar under utredningen.

För ja, det som nystas upp har ändå sitt centrum i ett ytterst reellt brott, en ung man som hittas ihjälslagen en morgon efter en fest där större delen - eller snarare den väsentliga delen - av traktens unga befunnit sig. Vad var det som hände och varför? Visst vill man veta men samtidigt är det underordnat, underordnat just språket och stämningen. Och även de andra smått märkliga sakerna som försiggår - den pusselläggande, muskelförtvinade unga kvinnan som lyckas mobilisera en barnarmé och gärna fyller sitt tal med boktitlar och citat, den politiskt ledande som har ett inte helt hemligt och vad det verkar inte särskilt fördömt förhållande med en alldeles för ung flicka.

Föräldrar och andra vuxna för sig och barn för sig, då och då möts de men sällan som de borde, kanske aldrig. Knappt betraktande varann befinner de sig i olika världar. Det är på sätt och vis snårigt och rörigt men samtidigt väldigt enkelt och lätt att läsa, lätt att dras in i men om det är en vanlig thriller man är ute efter ska man välja en annan.