tisdag 20 augusti 2013

Utläst: Jag är den som skall komma av Johanna Nilsson

Jag har läst alla Johanna Nilssons böcker sedan debuten och för det mesta tyckt om dem, även om just debuten Hon går genom tavlan, ut ur bilden och den näst senaste, Gå din väg men stanna, är i en klass för sig. Jag är den som skall komma lånade jag som e-bok, efter att läsningen av Marionetternas döttrar fungerat så bra på telefonen.

Bernice befinner sig på en sluten psykiatrisk avdelning. Hon är psykotisk och tror att hon är Jesus syster och arvtagerska. Hennes händer och panna blöder och hon får uppenbarelser av den dotter hon förlorat i ett missfall nyligen. Hennes familj önskar henne frisk igen och den enda som tycks förstå henne är vårdaren Sami, som är hennes första lärjunge. Han filmar henne och lägger ut klippen på Youtube och hjälper henne fly från vårdavdelningen - men hans uppsåt är inte fullt så ädla som man skulle önska.

Johanna Nilsson är mycket skicklig när det gäller att skildra psykologiska gränsland och undantagstillstånd så att det framstår som trovärdigt. Bernices logik är synnerligen rimlig och helt fel, hennes tankemönster oantastliga och totalt förkastliga, just så som man föreställer sig en psykos, och så länge det är i hennes tankar jag befinner mig tycker jag att det är en mycket bra bok. Men sedan kommer handlingens rörelse framåt, ut från vårdavdelningen och där kan jag inte följa med längre. Det blir för osannolikt på för många sätt utan att det riktigt bottnar.

Samma invändning har jag ofta haft när det gäller Johanna Nilsson; i det yttre skeendet, händelseförloppet, blir det lätt för mycket, för karikerat, för "enkelt". Klichéerna är många och det är mycket som ter sig närmast, för att inte säga helt, orimligt. Det blir en märklig diskrepans när hon samtidigt är så kapabel när det kommer till att skapa komplexa inre liv och förmedla dem på ett trovärdigt sätt med ett njutbart språk.

1 kommentar:

BokMamma sa...

Jag gillar också Johanna Nilssons böcker men just den här tror jag att jag hoppar över.