Utläst: Jorden de ärvde av Björn af Kleen

Finns det något som är så passé som idel ädel adel? Regelverk som passerats miltals av samhället i övrigt, ja, t.o.m. av en annan kvarleva - kungahuset. Vi har en kronprinsessa och hon kommer att följas av ännu en. Men fideikommissen, en mycket specifik form av ägande/förvaltande, går bara i arv till söner. Oh la la! Och ändå, finns det något så lockande som idel ädel adel, mystiken, klassen, kretsarna, språket?

Björn av Kleens Jorden de ärvde är en mycket ambitiös intervjubok med några företrädare för fideikommissinnehavarna, adeln och de som äger större jordbruksfastigheter utan att vara något av detta. Det är både intressant och spännande skrivet och jag lär mig en hel del. Turerna kring fideikommissens historia och vara eller inte vara, hur det gått fram och tillbaka, hur arvsrätt och jämlikhet fått stå tillbaka för historia och kulturarv, eller vad som utmålas som garanter och garantier för detta. Samt hur de lett till arvstvister och familjefejder, hur de förfördelade trott att ett avskaffande varit på väg men att undantagsklausulerna plötsligt börjas använda i en oväntad utsträckning.

En del av mig vill säga "men är de inte kloka" och samtidigt så finns han där, mannen som var den äldste sonen och som uppfostrat sina barn utifrån att äldste sonen ska ärva. Det handlar om att inpränta orättvisan så att den ter sig fullständigt självklar, men också om att kompensera de förfördelade syskonen. Ansvaret ligger hos honom, inte hos hans barn. Det är väldigt sympatiskt - och synnerligen märkligt.