lördag 2 februari 2013

Langvår

Nu är jag ju inte någon Langnördexpert på samma sätt som Helena och Helena men för sisådär tjugofem år sedan läste jag alla hennes böcker och de tidiga har jag läst om både en och två och flera gånger (mina favoriter är Tragedi på en lantkyrkogård och En skugga blott).

Den 8 mars är det premiär för filmatiseringen av Mördaren ljuger inte ensam och även om filmatiseringar av böcker inte är mitt favoritpåfund och även om den förra Helenan har lekt Finn fem fel med trailern och snarare funnit femtio skulle det vara ganska roligt att gå dit. Tyvärr krockar premiären med en födelsedag i familjen men det kanske går att lösa.

Norstedts passar också på att ge ut de tre första (jag antar att de kommer att fortsätta men hur långt?) av Maria Langs böcker nu i mars:


Bilder från Norstedts.
Väldigt pastelliga men snygga, även om jag inte är helt förtjust i de lite lutade titlarna - på en kan det vara OK men upprepningen som är tänkt att skapa enhetlighet blir lite för mycket för mig, och enhetliga så det förslår är de ju ändå.


Bilder från bl.a Bokbörsen.
Här är de tre originalomslagen, om man vill jämföra. Sammantaget en salig blandning. Vad säger omslagsexperten Marcusbiblioteket?

Bonus: tre återutgivningsomslag:


4 kommentarer:

Marcus sa...

Så pinsamt att jag ligger så efter i min reader men nu när inspelningen är över kan jag hämta ikapp mig. Och om du visste hur mycket jag smickras av att bli kallad expert så offentligt!

Jag borde verkligen gilla de nya omslagen men det känns som att kanske någon annan bok borde fått de fina illustrationerna. De påminner nästan lite om illustrationerna i Mumin-böckerna, de lite "snällare" varianterna åtminstone. Det är för mysigt liksom.

Jag tycker verkligen att du har rätt i att den sneda titeln stör. Den är så typisk chic lit på något sätt. Lite Lucy Dillon eller Bergdorfblondinerna (de svenska utgåvorna). Inget ont om de böckerna alls (jag har själv köpt en Dillon nyligt) men det känns som att de inte har jättemycket gemensamt med Maria Lang.

Jag tror omslagen fungerat bättre med ett stramare, och olutat, typsnitt i svart. Omslaget till förstautgåvan av "Inte flera mord" gillar jag. 50- och 60-tal är en guldålder för bokomslag tycker jag ofta. Framför allt med typsnitt. Exempelvis: http://www.bookstellyouwhy.com/pictures/29718.jpg http://www.royalbooks.com/pictures/115195.jpg

Jag kan dock inte alls Lang, aldrig läst, vilket jag ju såklart också bör skämmas för...

Saga sa...

Det här med mysigheten... Maria Langs deckare är ju klassiska pusseldeckare med ett begränsat persongalleri som i de tidiga främst är litteraturvetare, historiker och blandade släktingar. Det är alltså en hel del mys mellan morden och även om jag kanske har en tendens att minnas dem som snällare än vad de är; ofta går det åt mer än en person när mördaren försöker dölja sina spår, är det inte som standarddeckaren nuförtiden med seriemördare som ägnar sig åt tortyr och sexuell sadism.

Jag tänkte faktiskt inte på att de sneda titlarna skulle förknippas med någon särskild genre, bara att de inte tilltalar mig. Som om de inte riktigt hör dit. Kanske också att de är mindre än författarnamnet - jag vill gärna ha större titel än författarnamn av någon anledning.

Inte flera mord-originalet är det snyggaste av dem, Farligt att förtära gillar jag inte alls.

Skäms inte, läs i stället. Men läs de första och hoppa över de senare om du inte blir väldigt biten.

Marcus sa...

Inte flera mord ligger nu på min lista! Läser du Wallanderböckerna? Jag har bara läst den sista - den orolige mannen men jag tyckte den var väldigt bra och spännande. Men jag har ju 0 deckarkunskap som sagt så det kanske bara är min brist på bildning som tillåter mig att tycka så.

Den var ju relativt fri från tortyr och våldtäkter och sånt. Jag har också reagerat på att det är mycket sånt i svenska deckarfilmer. Ganska trist och oraffinerat.

Blir lite nyfiken på "myset"! Familjelivet i de få deckare jag läst är alltid ganska uselt skildrat.

Saga sa...

Jag har läst en Wallanderbok för en massa år sedan men sedan har det inte blivit mer. Periodvis har jag läst väldigt mycket deckare men nu blir det lite färre - jag vill hellre läsa annat men ibland är det just en deckare/thriller jag vill ha och då läser jag det. Samtidigt känner jag ofta en viss trötthet/matthet efteråt, eftersom det för det mesta är så mycket och utstuderat, liksom i deckarserierna jag ser på TV.

Myset har att göra med att det är en annan tid och att personerna har mycket mer tilltalande intressen och en viss småputtrighet. Sedan döljer det sig en hel del bakom fasaderna men det är inte riktigt i nivå med vad det brukar vara i nutida deckare.