Det känns som om det är väldigt många böcker jag inte skulle ha läst om det inte vore för Helena Dahlgren. Kanhända hade omslagsbilderna och typsnittet på Kate Mortons böcker fångat mig - kanhända inte och det hade varit synd att missa dem. The Distant Hours var en femkronorspocket men sedan tidigare hade jag hennes The House at Riverton dittills oläst i bokhyllan.
Edith Burchill jobbar på ett litet förlag och har just blivit dumpad av sin pojkvän, vilket hon inte törs berätta för sina föräldrar. Hon står dem inte särskilt nära och har alltid saknat den äldre bror hon aldrig hann träffa, han som tar så stor plats i sin frånvaro, han som skulle ha lyckats där hon ständigt misslyckas. Så får modern ett brev och plötsligt öppnar sig en dörr till det förflutna, till moderns förflutna, närmare bestämt. Det visar sig att hon under andra världskriget evakuerades till ett slott och ett par sammanträffanden leder Edith dit. På slottet finns de tre åldrade systrarna Blythe och en mängd hemligheter som väntar på att avslöjas, hemligheter som på ett eller annat sätt verkar ha att göra med att den siste slottsherren var författare och skrev en succébarnbok i början av seklet, en bok som så klart betytt oerhört mycket för Edith.
Parallellt med skeendet i nuet berättas vad som hände då, kring 1940, men inte i någon rak fullständig kronologi utan i omtagningar, lager på lager, fram och tillbaka, ur än det ena, än det andra perspektivet. Man tror sig veta vad som hänt och så kommer ny information så att man måste tänka om, och kanske om igen för att få det att hänga ihop.
Jag trivs väldigt bra i den här boken, den värld som målas fram, även om det är en sjusärdeles sorglig historia av olyckliga omständigheter, skuld och dåligt samvete i generationer och ibland kan det bli lite för mycket. Jag tycker om personerna, också de som inte riktigt inbjuder till det, även om det ibland känns som om de är lite för konstruerade i sin komplexitet; att när man sett för mycket av en viss typ av sidor hos en person måste det till något som är motsatsen. Och jag är glad över att de antydningar om en delförklaring som jag tyckte mig ana inte alls ledde dit jag förväntade mig - hade de gjort det hade jag nämligen inte alls gillat det.
Och så är det ju något visst med slott och herrgårdar med alldeles för många rum, långa korridorer och vindlande trappor, salonger, barnkammare och bibliotek. Byggnader med historia, byggnader som är lite lätt besjälade och befinner sig i olika stadier av förfall, byggnader som speglar och speglas av sina invånare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Nu har jag läst The Distant Hours. Jag läste The Forgotten Garden i somras av en ren slump (såg den på bibblan och gillade titeln/omslaget) och har sen dess funderat på om jag skulle läsa något mer av Morton. Hade The House at Riverton hemma ett tag, men av någon anledning blev det inte riktigt av att läsa den, så den fick gå tillbaka till Malmö Stadsbibliotek. Dock bestämde jag mig för att ge denna en chans. Men - nja, nej... Jag gillar också premisserna jättemycket: det förfallande slottet, ett mysterium i det förflutna, osv. men på något sätt lyfte den inte riktigt för mig. Hon ansträngde sig för mycket och det gjorde att det hela föll lite platt, tyckte jag. Och allusionen på Lewis blev det aldrig någonting av överhuvudtaget, vilket jag väntade på. Jag påmindes om Tjechovs ord om att ifall du nämner ett gevär på sidan ett så måste det avfyras innan texten är slut. Tja, det här geväret viftades det med ett par gånger, men det avfyrades aldrig. :-(
Vad tråkigt att den inte fungerade bättre för dig - själv missade jag ett pendeltåg p.g.a. att jag var så uppslukad av den, vill jag minnas (ytterst snöpligt vid kvart över fem en isande vintermorgon). Samtidigt förstår jag dina invändningar men än så länge har jag varit i rätt sinnesstämning när jag läst Morton - en ganska okritisk, verklighetsflyktslängtande sådan. För ja, det märks att hon ansträngt sig och konstruktionerna kan bli lite för synliga men något med stämningen och bilderna hon målar upp för mig gör så att jag accepterar det. (En helt annan bok där jag för ovanlighetens skull också accepterar att jag kan se hela bygget är Melina Marchettas Jellicoe Road.) Nu har jag i alla fall köpt Mortons senaste, The Lake House och har ganska höga förväntningar.
Skicka en kommentar