onsdag 9 september 2015

Jag skulle ju inte...


Idag satt jag på ett bibliotek och jobbade, vilket jag gör någon gång ibland när resvägen till kontoret blir för lång i förhållande till den tid jag hinner tillbringa där och jag av någon anledning inte kan vara hemma. 

Jag var så duktig så, gick förbi nyhetshyllan med Go Set a Watchman och en hel del annat men när jag skulle gå därifrån fick jag syn på Nina Åkestams Meningen med hela skiten och kunde inte låta bli - jag gillar att läsa texter av Nina, som ägnar sig åt reklamforskning på Handelshögskolan i Stockholm, och den kändes ganska lätt.

Senare åkte jag iväg för att repetera till en konsert och förra gången jag var där hade biblioteket skyltat med böcker om och av Kerstin Thorvall. Skyltningen var kvar och nu kunde jag inte låta bli att låna Beata Arnborgs biografi om henne.


Däremellan var jag inne en sväng i en av mina närmaste välgörenhetsbutiker och kunde inte låta bli dessa flickböcker från 1920-talet. Det var enbart omslagen som fick mig att köpa dem och de är i så pass dåligt skick att det är nära att man kan slakta dem och göra anteckningsböcker eller tavlor av dem. Men bara nära.

2 kommentarer:

Birgitta sa...

Å, böckerna om Patty! Älskade dem när jag var tolv-tretton, men har inte läst om dem på väldigt länge. Daddy-Long-Legs däremot av samma författare har jag anledning att återkomma till då och då emedan jag har lirkat mig till att på min universitetsinstitution få ge en kurs med namnet "Classic Children's Literature" - vilket ger mig möjligheten att vidarebefordra mina egna favoriter till nya generationer. Det är i såna ögonblick jag ÄLSKAR mitt jobb.

Saga sa...

Jag tror inte att jag kommer att läsa (om) dessa men jag kunde helt enkelt inte motstå dem, något som sker alltför ofta. Tyvärr innebär det att jag har flera hyllor med barn- och ungdomsböcker som jag antingen är för rädd om för att låta barnen läsa och hantera eller som bara står där. När jag läste litteraturvetenskap var det faktiskt med inriktningen barn- och ungdomslitteratur och då kunde jag ju se det som möjligt arbetsmaterial men nu har jag ingen egentlig ursäkt längre.